ANNA MARIA LENNGREN. 731

tarinna, som börjat med kvicka och spetsiga satirer över
familjeliv och huslighet, diktare av de vackraste hemidyller,
vår litteratur äger. Över dessa hemidyller faller ett skim-
mer av huslig trevnad, av småborgerlig förnöjdhet, som
annars hör hemma snarare i dansk diktkonst än i svensk.
I den nämnda täcka prästgårdsidyllen försättas vi genast

in i situationen:

»Uti prästgåln slamrades i mortlar,

bråttom hade alla husets hjon;

pigor svängde sig i helgdagskjortlar,

och på spettet satt en gödd kalkon.»

Det är som skildrat med en målares pensel. Hela dikten
är uppfriskad av ett stänk av förtjusande skälmskhet. Och
vilken blick för smådetaljernas betydelse i stroferna om
prästmor, som

»froldar sig, att tårtan velat lyckas,
blir så nöjd, när någon vill ha mer»!

» LJ

Anna Maria Lenngrens skalderykte var vid denna tid så
stadgat, att det lär ha varit fråga om hennes inval i Svenska
akademien, men planen skall ha strandat på hennes tillba-
kadragenhet. Hon avskydde allt, som kunde stöta på skryt
och fåfänga. En vacker dag fick hennes svåger titeln »krigs-
råds, och nu skall man tro, att hans fru satte näsan i vädret.
Men fru Lenngren låtsade inte om, att något märkvärdigt
hänt i den lilla fåfänga svägerskans liv. Den nybakade
krigsrådinnan blev som en värpsjuk höna, men förgäves
sökte hon leda samtalet in på mannens nya storhet. Slut-
ligen kunde hon inte bärga sig längre utan måste själv gå
rakt på saken och utlät sig: »Nå, svägerskan kommer väl
och besöker mig i mitt nya stånd?» — »Kors, får jag fråga,
kära Hedvig Charlotta: Var är det beläget?»

Anna Maria Lenngren levde för att göra gott i det tysta.
Hos henne tävlade hjärtat med hennes snille. Lika uppburen
som hon var såsom författarinna, lika älskad var hon som
