740 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.

caktat kontrahenterna aldrig sett varandra. Även detta
äktenskap blev lyckligt, fast det tillkommit på ett så egen-
domligt sätt.

Under sin första äktenskapliga lyckas tid skrev Franzén
lärodikten »Emili eller en afton i Lappland,. Den
handlar om en präst i Lappland och hans hustru, en förnäm
dam, som mot sin familjs önskan gift sig med honom och
följt honom till hans torftiga herdetjäll i yttersta Norden.

vid krigsakademin på Karlberg och vann popularitet både som pre-
dikant och som poet. Hans bästa dikter påminna om Franzéns.

Den blide Chorezus” bana blev kort. På hösten 1805 fick han under-
rättelse, att hans ende broder, som var köpman i Finland och för
övrigt slående lik honom själv till utseendet, blivit sinnesrubbad.
Han reste då över till hemlandet och lyckades snart intala brodern
lugn, så att han kunde återvända till Stockholm med trösten, att
brodern var återställd. Men på återresan dit förkylde han sig och
fick frossa.

Då Mikael Chorzus kom tillbaka till Stockholm, var brodern där.
Han hade kommit över med ett annat fartyg. Sorgligt nog visade
det sig, att den sinnesrubbades bättring varit blott tillfällig. En
natt, då den olycklige var inne i Stockholm, kom det bud ut till
Karlberg, att en person, som kallade sig Choriwus, ställt till en hel
del bråk i staden och därför blivit häktad. Vi låta nu memoarför-
fattarinnan Malla Montgomery-Silverstolpe berätta vidare: >Sjuk och
uppskakad skyndar den stackars Mikael till Stockholm för att upp-
söka den olycklige brodern, som emellertid sprungit ut genom ett
fönster och begivit sig ner på finska fartyg, som lågo i hamnen på
Djurgården. Choreus skyndar dit för att finna honom, och då han
kommer på den långa, på vattnet flytande Djurgårdsbron, möter han
där den vansinnige brodern springande för att undkomma honom för-
följande personer. I detsamma han blir varse Mikael, kastar han sig
över ledstången i vattnet. Han blev upptagen och sålunda frälsad
men förblev sedan vansinnig och måste insättas på Danviken. Från
denna fasans stund, då han såg sin bror springa i sjön för att und-
vika honom, fick Choreus en faslig hjärtklappning och ängslan, som
sedan icke lämnade honom utan lade grund till den sjukdom, som i
början av juni slutade hans dagar.

Hans begravningsdag den 8 juni uppfördes musik av Hirschfeld,
Crusell och flera uti Karlbergs kyrka, där man så ofta med glädje
och uppbyggelse hört honom. Det var på eftermiddagen en mulen
dag — åskan gick. Grevinnan Cronstedt, bedrövad, hörde på den
sköna koralen, då hennes blick föll på ett fönster, varigenom hon fick
se Chorei bleka, vanställda anlete med hemska ögon se in i kyrkan.
Hon häpnade — det var den galne brodern, som rymt från dårhuset
och nu stod där för att betrakta Mikaels likbegängelse, som sorgen
över honom så tidigt fört till graven.>
