28 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

sida. De arbetade nämligen både på att få Gustav IV Adolfs
son, Gustav, förklarad som tronföljare och på att återställa
den gustavianska tidens statsskick. Det var således inte all-
deles otänkbart, att våld kunde behöva mötas med våld.
Adlersparres mest entusiastiska beundrare göra gällande,
att hans mål med att skapa åt sig själv en stark maktställ-
ning varit att i kraft därav genomföra en omdaning av hela
samhället i frisinnad anda. Men frågan är då, om just han
var rätte mannen för denna uppgift. Ägde han verkligen den
uthållighet, som behövdes för att reformera hela samhälls-
maskineriet? Hans varma sociala och kulturella intressen
och hans medkänsla med de små i samhället, särskilt bön-
derna, äro obestridliga, men hans personliga lägguing med
ryckvis uppflammande verksamhetslust mellan långa tider
av maklig ro gjorde honom icke ägnad till statsman. Då
han året därpå drog sig undan från politiken, motiverade
han det själv i ett brev till Karl XIII med orden: »Stats-
mannalivet är ej passande för mig; jag har varken håg eller
skicklighet därtill. Den förflutna tiden bekräftar detta full-
komligt.»

Adlersparres partivän Trolle-Wachtmeister karakteriserar
honom sålunda: »Jag har aldrig träffat ett ljusare huvud
än denne man, ehuru det ofta göres onyttigt genom nyc-
ker... Det dröjde icke länge, innan han var brouillerad
med alla dem, som utgjorde regeringen. Men det tillhör
hans olyckliga lynne att icke kunna sämjas med andra än
underhavande. Han anser en olikhet i övertygelse som ett
bevis på personlig ovänskap — och en ovän förlåter han
icke.s!

Ett betänkligt despotiskt drag, som hos mången väckt tvivel
om äktheten av hans frisinne, framträdde däri, att han nu-

1 Fänrik Henrik Lilljebjörn, Geijers svåger, ger oss följande situa-
tionsbild av sitt första sammanträffande med Adlersparre. Det var
på en gästgivargård i Västergötland, och den berömde mannen var
för tillfället på ett briljant humör. När Adlersparre såg, att den
unge officern bar Värmlands fältjägares uniform, slog han sig i sam-
språk med honom och berömde hans regemente på sitt eget vis: »Det
är ett förträffligt folk — riktiga banditer —  alldeles förträffliga.
Hälsa dem mycket — hälsa Uggla, Vilhelm och Göran, — det är rik-
tiga djävlar — präktiga karlar — hälsa dem — allahb
