NY REGERING OCH NY KURS. 31

dens hjälte skulle högakta ett folk, som jämnliknade ho-
nom i bedrifters, och Rysslands och Danmarks regenter
skulle ej vidare ofreda detta folk. Särskilt hyste man stora
förhoppningar på Napoleons ädelmod. Man drömde ljuvliga
drömmar om att den hänsynslösaste av alla reaipolitici skulle
i pur ädelhet själv göra fred med Sverige och »genast förmå
sina bundsförvanter att sluta krigets. Man njöt vid tanken på
hur glad han, revolutionens son, skulle bli över meddelan-
det, att Gustav Adolf var avsatt.

Men i stället för att visa någon fägnad däröver sade kej-
saren: »Ni svenskar är ett besynnerligt folk. Bäst som ni
strider mot fienden, går ni hem för att avsätta eller mörda
edra kungar.»

Hur pass högt England värderade den nya kursen i Sveri-
ges politik, fick man veta, då dess regering meddelade, att
den i anledning av svenska regeringens benägenhet för fred
upphörde med vidare utbetalning av subsidier. Det betydde
en kännbar minskning i Sveriges inkomster.

Från rysk sida var man nog benägen för fred, men den
ämnade man framtvinga genom det trefaldiga anfall —
över Åland, över Kvarken och över landgränsen mellan Sve-
rige och Finland — som tsar Alexander förberett allt sedan
nyåret.! Det var ingen fredsduva med oliveblad i näbbet, som
kom östanfrån.

Den 13 mars — samma dag som Gustav Adolf blev avsatt
— bröt den ryska stormfloden lös över Åland. Där stod Dö-
beln med en styrka, som var föga mer än en tredjedel så stor
som fiendens. Men han var fast besluten att hålla stånd och
blev utom sig, när han fick underrättelse om revolutionen
jämte befallning att draga sig tillbaka och inleda underhand-
lingar med fienden. Han hotade ett tag med att »sätta upp
konungen igen» men lugnade sig och lydde. Men han lämnade
Åland med vemod i sinnet. När någon av hans följeslagare
däremot yttrade sin belåtenhet med att komma ifrån de för-
dömda klipporna och martallarna, svarade Döbeln med en
förebrående blick: »Jag älskar de här klipporna och tallar-
na» och tillade: »Varje klippa och buske i Sverige är värd,
att du dör därför.»

! Se bd VII: 696.
