34 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

skildrar det spännande ögonblick, då han befann sig öga
mot öga med världshärskaren, sålunda: »Där stod han nu
i sin världskunniga gröna uniform, tankfullt blickande ut
genom fönstren, varvid snusdosan långsamt spelade mellan
fingrarna. Att beskriva hans utseende lönar ej mödan —
varje skolpojke känner det; vad mera är: efter sekler skall
varje skolpojke ännu känna detsamma. Han kom hastigt
emot oss. Jag kände blodet susa för mina öron; det var sam-
ma känsla som en ung flicka erfar, då hon första gången
gör sitt inträde i världen. Jag tror nästan, att jag var mindre
brydd, då jag senast hörde kulorna vina. Kejsaren började
själv samtalet, sade att han läst våra depescher och bekla-
gade tillståndet i Sverige. ”Men”, tillade han kärvt, ”vad vill
Ni att jag skall göra! Er revolution kommer för sent.'» Se-
dan blev han något gemytligare. Men hans svar kan samman-
fattas i den hälsningen till hertig Karl: »Gör först fred med
kejsar Alexander; han är ädelmodig och stor.»

Det var kontentan av det hopp, »hjälten», såsom man i
Sverige brukade kalla Napoleon, hade att bjuda. Och Alex-
ander, vad hade han för glädjebudskap att ge? Jo, att han
ämnade fortsätta kriget, till dess en laglig svensk regering
ville avträda Finland intill Kalix älv jämte Åland.

Det var tydligt, att Sveriges folk måste lita till sina
egna resurser. Den enda hjälp, vårt land fick, var från Eng-
land, som på våren sänt en flotta till de nordiska farvattnen
för att skydda sin handel. Den lade sig utanför Finska viken
och stängde in den ryska flottan. Därmed var Sverige skyd-
dat mot anfall från sjösidan.

Först måste emellertid tronföljdsfrågan ordnas. Man hade
lyckats förmå Gustav IV Adolf till att själv avsäga sig kronan
men kunde icke övertala honom att utsträcka avsägelsen
även till sin son. Följden av denna hans vägran blev, att
ständerna, oberoende av konungens tronavsägelse, uppsade
honom tro och lydnad samt förklarade honom och hans bröst-
arvingar för all framtid förlustiga Sveriges krona. Med ett
dånande ja uttalade ständerna sitt beslut — icke ett enda
nej hördes. Det gamla konungahusets vänner vågade ej
