HUR VÅR NUVARANDE REGERINGSFORM TILLKOM. 39

att gräla. Han är kvick med elakaste hjärta; och är ingen
ogärning varav han ej är capable.»! Såsom vi förut sett,
slutade Hjertas, liksom flere andra oppositionsmäns uppträ-
dande med den dramatiskt effektfulla men politiskt okloka
avsägelsen av både riksdagsmannaskap och adelskap.?

I samma veva lämnade han statens tjänst och ägnade sig
sedan åt privat juridisk verksamhet som advokat och affärs-
ombud. Med tiden finna vi honom också som en ivrig men
på samma gång återhållsam deltagare i revolutionsplanerna
1809.?

Den unge frihetssvärmaren hade nu mognat i livets skola.
Ett klart förstånd, utbildat genom djupa studier i Sveriges
historia och lagar, i förening med en manlig karaktär och
en oförtruten viljekraft hade gjort honom till en verklig
statsman, som insåg, vad Sverige nu behövde.? I arbetet
på den nya regeringsformen gjorde han sin största insats.

Den 6 juni 1809 blev denna grundlag gillad och stadfäst.
I den skrivelse, vari utskottet redogjorde för grundtankarna
i sitt förslag till regeringsform, uttalades de berömda orden:
»Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår
statsförfattnings åldriga grundformer. Det har trott, att
sådana former icke böra lättsinnigt omskapas, allra minst i
de första stunderna av en återvunnen frihet under en då

1 Man tänker härvid gärna på en senare ordlek av den originelle
prosten Restadius i Lima, som för övrigt var en varm beundrare av
Hans Järta men en gång blivit förargad, då denne vid sin första resa
genom socknen såsom landshövding över Dalarne icke tog in i präst-
gården. I förtrytelse däröver valde Restadius till ingångsspråk för nästa
söndags predikan de orden ur första Moseboks åttonde kapitel: »Hans
hjärtas uppsåt är ont alltifrån ungdomen.» — ? Se bd VII: 578. —
3 Se bd VII: 706. — + Skalden Karl Vilhelm Böttiger, som år 1825
såg Hans Järta för första gången, nedskrev sitt intryck av den märk-
lige mannen sålunda: »Aldrig har jag sett ett vackrare, ädlare an-
sikte och aldrig ur blixtrande ögon mött en mer talande blick. Hela
hans på en gång stränga och tillmöteskommande personlighet ingav
i första ögonblicket vördnad och förtroende. Överlägsenheten hade
hos honom ingenting tryckande. Den var på en gång världsmannens,
tänkarens och snillets. Sitt ärvda friherrskap hade han kastat bort,
men på hans panna hade naturen skrivit sitt adelsbrev. Högsinthet
satt som prägel på hans väsende. Först längre fram skulle jag
komma att lära känna både hans brister och hans överdrifter: lyn-
nets ojämnheter, sinnets retlighet, åsikternas någon gång alltför stora
ensidighet.
