HUR VÅR NUVARANDE REGERINGSFORM TILLKOM. 41

Vår nuvarande regeringsform fördelar makten i samhäl-
let så, att den styrande makten tillhör konungen, be-
skattningsrätten riksdagen och den lagstiftande mak-
ten är delad mellan konung och riksdag. Högsta dö-
mande makten är uppdragen åt Högsta domstolen, som
hade inrättats 1789 och övertagit det då upplösta riksrådets
domsrätt.

»sKonungemn», heter det i regeringsformen, »äger att allena
styra riket på det sätt denna regeringsform föreskrivers,
d. v. s. närmast i förening med ett statsråd, som är ansvarigt
inför riksdagen. I hans hand ligger alltså rikets förvalt-
ning. Han har också rätt att börja krig samt sluta fred
och förbund. Rätten att börja krig innebär ju en utvidg-
ning av konungens makt utöver 1772 års regeringsform.
Anledningen till att man givit konungen denna stora makt
är svårigheten, ja omöjligheten i flere fall att skilja mellan
anfalls- och försvarskrig. Förestår ett oundvikligt anfall från
fientligt sinnad makt, så kan ju det bästa försvaret i själva
verket bestå i att begagna ett gynnsamt tillfälle för att själv
börja kriget. Med denna bestämmelse vill lagen också före-
komma ett sådant illdåd som Anjalaförbundet. För övrigt
har man sökt hindra godtycke från konungens sida i denna
liksom i andra styrelseåtgärder genom att inrätta ett statsråd,
vilket motsvarar det gamla riksrådet. Konungen måste i
alla ärenden inhämta dessa rådgivares mening, och intet
kungligt påbud äger giltighet, utan att det kontrasigne-
rats, d. v. s. undertecknats av ett statsråd. Statsråden
utnämnas av konungen men äro ansvariga inför riksdagen.

Riksdagen utövar ensam »svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta». Den bestämmer, hur stora skatter fol-

för sig. Det lönade sig sannerligen inte att resonera med honom,
när han var på dåligt humör. Då blev han en fullfjädrad despot. Då
gällde om honom Hans Wachtmeisters, den blivande landshövdingens,
omdöme om honom anno 1821: »Om ett barn har brustit i respekt
gentemot honom, förklarar han krig mot barnet, mot dess föräldrar,
mot hela mänskosläktet. Han är då ur stånd att tänka på något
annat och sammanställer denna tilldragelse och allt förargligt, som
hänt honom sedan hans födelse.» Och när Järta ett tag slog sig på
jordbruk, menade en annan samtida: »Nu är det allt säkrast, att
Vår Herre låter det regna och hålla upp, när- han vill.»>
