50 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

ket övrigt att önska. Hans sängkammare var kall och ta-
ket trasigt, så att det blåste in. För köldens skull låg den
fångne konungen gärna till sängs långt fram på dagen.

I den hemliga journal över Gustav IV Adolfs fångenskap,
som fördes av överstelöjtnanterna Karl och Gustav von Ot-
ter under inseende av bevakningsbefälhavaren, överste I. L.
Silfversparre, framstår den fångne konungen såsom lugn och
tålig. Han sov mycket, spelade klaver och småsjöng eller
visslade då och då en vals eller en marsch. Han läste ofta
i bibeln — ibland högt för de vakthavande officerarne —
men den enda bok, som därutöver intresserade honom, var
Johan Gabriel Oxenstiernas skrifter. De sedvanliga söndags-
predikningarna åhörde han »med mycken sinnesrörelse»s,
och ibland föll han efteråt i häftig gråt. Aldrig gick han till
eller från sina måltider utan att ha ;ssammanknäppt sina hän-
der och med utmärkt devotion gjort någon bön. Jämt och
samt talade han om sin längtan efter att få träffa sin gemål
och önskade för övrigt bara att få resa till Slesvig och bosätta
sig hos herrnhutarne i Kristiansfeld, där han hoppades att
bäst kunna få sörjt för barnens uppfostran. På denna fri-
dens ort hade Gustav Adolf år 1805 på genomresa vistats
en dag och, som han säger, »njutit en tillfredsställelse, som
så vida överträffat allt vad denna världen kan skänka oss:.

Av journalen finner man också, att konungen bland annat
språkade med Gustav von Otter om Adlersparre, varvid
Gustav Adolf yttrade, »att denne hade ett glatt och öppet
ansikte, då man likväl, efter konungens egna ord, hos en
sådan, som han vore, borde finna ett sombert! utseende.
Konungen trodde för övrigt, att det vore en beläst karl.»

Sin avsättning började konungen »alltmer anse såsom en
Försynens skickelse, den Hans Maj:t med undergivenhet och
övertygelse, att allt vore till befrämjande av hans bästa,
tåligt ville undergå, sägande sig äga ett gott samvete». Han
försäkrade också von Otter, att »det icke hade behövts mera,
än att någon uppriktigt uti detta fall tillkännagivit Hans
Maj:t det allmänna missnöjet och dettas enhälliga önskan
för att genast förmått konungen till att avsäga sig rikssty-
relsem. Också fann man senare bland den avsatte konungens

1 Dystert, inbundet.
