ÖVERSTE GUSTAFSSON OCH HANS FAMILJ. 51

papper ett utkast till en abdikationsakt, som han författat
redan 1804.

Meddelandet om att ständerna uppsagt honom tro och lyd-
nad samt uteslutit hans son från tronföljden mottog han
med mycket lugm. Han förtröstade, såsom han skrev i ett
brev till sin farbror, hertig Karl, »på Den, som styrer rikens
öden, och som till- och avsätter konungar». Men när han fick
veta, hur enhälligt detta beslut fattats, blev han »mycket
rörd och blev därefter länge gråtande».

Konungen språkade gärna med de vakthavande officerarne.
De första dagarna »angingo hans resonemanger merendels
uniformen och uppmärksamhet på det, som ej därvid nog-
grant iakttogs. Utom i desse ämnen var konungen annars
mycket tystlåten.» Men sedan blev samtalstonen gemytligare.

En av dessa officerare! berättar: »Vi intogo våra platser,
en på vardera sidan, ett litet stycke ifrån dörren, klädda i
full parad med kraghandskarna i handen, som den tiden var
brukligt. Och konungen observerade noga, om någon ej var
riktigt klädd eller något fel var i knäppningen eller gehängets
sittande, och kände noga skillnaden, huru det brukades vid
vart regemente särskilt. Och var det något att anmärka,
gjorde han små fina frågor därom, skrattade och gjorde sig
okunnig, om någon förändring nyligen skett uti uniforms-
vägen.»

Vad konungens egen klädedräkt beträffar, var han mycket
noga med att avpassa denna efter omständigheterna, och det
slog aldrig fel, att han ej celebrerade egna och anhörigas
födelse- och namnsdagar med att dem till ära iföra sig »skinn-
böxors. Så förmäler journalen för den 22 juni: »Denna dag
var prinsessan Cecilias födelsedag. F. d. konungen brukade
skinnböxor. För övrigt passerade ingenting ovanligt.»

Först den 6 juni, den dag då hertig Karl utropades till
konung, fick Gustav Adolf återförenas med sin maka, som
redan vid första underrättelsen om att hennes gemål blivit
avsatt bönfallit under strömmande tårar att få komma till
honom. »Jag vwvilb, utbrast hon, »dela hans fängelse, hans
olyckor.» Länge fick hon dock anropa hertig Karl, innan
hennes bön beviljades. Hertigens vägran fyllde henne med

21 Samuel Brelin, sedermera överste.
