ÖVERSTE GUSTAFSSON OCH HANS FAMILJ. 57

Basel, men hon ville icke ge honom sin hand. Året därpå for
han till Herrnhut för att bedja brödraförsamlingen utse
hustru åt honom, men det avslogs. Likaså hans anhållan
att få resa till Asien som församlingens missionär. Då beslöt
han fara till den heliga graven, åtföljd av elva pilgrimer, en
av var nation, så att antalet skulle bli detsamma som apost-
larnes. Efter kungörelse i tidningarna samlades pilgrimerna
i Triest, men företaget strandade på att de ej fingo pass.

En tid bodde Gustav Adolf i blomsterstaden Haarlem, där
han umgicks med några av det dåtida Hollands mera framstå-
ende män. En av dem, en holländsk målare, berättar, att
tvärt emot vad man kunnat vänta, talade han gärna om den
tid, »då jag ännu var kung». Hans dräkt var något mycket
originellt. I strid mot dåtida mod gick han iförd en lång
rock och hög krage med en urmodig hög halsduk, »så att han
alltid tittade upp i himlen som vid en gammaldags parad-
marsch». Stadens gatpojkar hade så roligt häråt, att ex-
konungen måste begära holländska regeringens ingripande
mot deras näsvishet.

Så förde söverste Gustafsson», såsom han numera kallade
sig, ett oroligt, kringflackande liv, varunder han hittade
på planer, den ena konstigare än den andra. Till sist fann han
dock ro i den lilla idylliska schweiziska staden S:t Gallen,
där han slog sig ned år 1834 och bodde i det enkla värds-
huset »Vita hästem». Han gick alltid i samma dräkt: en
blå, ganska sliten bonjour, knäppt ända upp till halsen, och
svart halsduk. Han synes i sitt armod ha varit lyckligare
nu än på tronen. »Det var en god man men oerhört envis»,
berättade värden på stället för Bernhard von Beskow. Han
bedyrade, att det inte fanns spår till sanning i ett gängse
rykte, att den olycklige monarken på sista tiden skulle ha
sökt dränka sina sorger i glaset.

Den vittre författaren och publicisten Nils Arfwidsson be-
rättar i sina reseskildringar om ett par sammanträffanden med
exkonungen i S:t Gallen på hösten 1836. Han hade under
en resa tagit in på värdshuset »Vita hästen». När han en gång
gick förbi dörren till värdshussalen, »träffades mitt öra»,
skriver han, »av tonerna från ett gammalt, något hest klaver.
