76 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

Händelsen tilldrog sig

»för flera hundra år sen — tror jag,

så att, ehur jag bläddrar ock

i gamla multnade arkiver,

min auktoritet med detta allt ändock
måhända här och där en smula vådlig bliver.
Men till historien vidare:

att välja ny regent för skrämda djurens släkte
i största hast härolderne

en riksdag utbasunade.

Från spridda trakter snart, så långt sig riket sträckte,
sig samlar kring sin tomma tron

den stora fyrfota nation:

kameleonter, elefanter, bockar

och björnar, tigrar, lamm och åsnor stora skockar,
kaniner, harar, nöt och rävar utan tal.

”En kung! — så ropte allihop,

som, nota bene, kände faran

att icke hava någon. — Men

de som ej ville känna den

(av rävpartiet nämligen)

och ville själva helst regera,

de ropte: 'Flera kungar! Fleral'»

Till slut enades man ock om att välja ett ärevördigt lejon,
som blott hade ett enda fel — det att ej vara ungt.

»Man alltså var betänkt uppå

för rikets säkerhet en tronarvinge få,

och vips man valde en också. —

Man aldrig förr i fänans rike

och knappt i människans gjort så förnuftigt val;
ty varje ärligt djur var ense i det tal,

att dylik lejonprins ej nånsin haft sin like.

Hans kropp var stark och säkert byggd.

I pannan röjdes vett och tapperhet och dygd;
hans blick var mild och skarp tillika,

gav mod åt enfalden, men fräckheten med blygd
utav dess stråle slogs och bävande gav vika.»
sMen jakobiner-rävarne,

de svuro uti mjugg förbannat.

”Vad båtar oss' — skrek en av deras talare —
?Vad båtar oss vår list, vårt guld och våra stjärnor,
om denne blir regent, som vi ju solklart se

ej lär regera efter våra hjärnor,
