KARL AUGUST. FERSENSKA MORDET. 1

som anser var och en bland djuren för sin bror
och ej gör skillnad på personen,
om han är liten eller stor?
Då går ju vår kredit åt fanders, och nationen
får öppna ögon snart — det aldrig kan slå felt —
på alla rävstreck, som vi spelt
tills dato ifrån sekler sedan.
Då tar hin håle oss, det ser jag tydligt redan.” —
”Nå saktal Sakta, mon amil
så läspade en lång marki
av detta listiga parti,
”Parbleu!, det synes väl un peu abominabelt?!
Men fatum, fatum är variabelt?...
Och förrn hin håle oss skall ta —
som vore riktigt execrabeltt —
så finnom upp ett sätt — låt se — ett sätt.” — ”Ahal
Jag funnit ett, mon cher, som är förbannat bral' —
skrek en rävinna nu — ”'och det blir praktikabelt;
men — — —
Det är skada, läsare,
för det att just handskrifterne
i denna punkt befinnas något matta;
men några sidor längre bort
så står det tydligen att fatta,
att lejonprinsen innan kort
var stendöd, samt att ytterst hände
sig, att en annan lejonprins
(vars namn i handskriften ej finns),
sen gamle kungen dött, från fjärran ort anlände
och åt den ganska rävatropp
ett mäkta bål lät resa opp,
i alla fyra hörnen tände
och så med hull och hår dem samteliga brände
till stoft och asko — varpå han
i många Herrans år satt trygg på lejontronen
och styrde som en ärans man
den stora fyrfota nationen.»

Verkningarna av all denna upphetsning uteblevo ej. Den
förut citerade överste Brelin? berättar: »På värdshusen
taltes ej om annat än hämnd, bilor och mord, och det ej med
förtäckta ord.»

Så kom den 20 juni, den dag, då den folkkäre prinsens lik
skulle söder ifrån föras in i huvudstaden till slottet. Kväl-
len förut utdelades bland folket lappar med uppmaning att

1 Min själl — ? En smula vidrigt. — ? Ödet är föränderligt. —
< Ohyggligt. — ? Se sid. 51.
