78 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

hålla wrävjakt. »En förfärlig död över giftblandarcna skall
bliva nationen en ljuvlig hämnd», hette det.

I egenskap av riksmarskalk skulle Axel von Fersen
deltaga i sorgetåget. Han var rik, förnäm och stolt;
mot honom var det lätt att hetsa folkmassan. Bleve han
oskadliggjord, så vore därmed hela gustavianska partiet
förlamat. — Fersen blev av sina vänner och anhöriga varnad
för att deltaga i liktåget, men medveten som han var om sin
oskuld, lät han ej skrämma sig. När processionen tågade in
i Stockholm, syntes riksmarskalken åkande närmast töre
likvagnen i sin täckta galavagn med förgylld grevekrona på
taket. Den tunga vagnen drogs av sex vita hästar med sel-
don av purpurröd mundering och förgyllda beslag. »Det
fanns ingenting svart på hela det granna ekipaget, och det
retade folket», berättade sedan ett ögonvittne, ett »barn av
folkets, som då var en fjortonårig pojke och gick i skräddar-
lära. Redan uppe på Söder började folkmassan skräna och
spotta på Fersens vagn. Snart flyga stenar och andra kast-
vapen genom vagnsfönstren. »Fersen såg stolt och förnäm
ut men var blek och drog sig undan, så långt han kunde i
ena vagnshörnet.»

Trupper rida före och efter Fersens vagn, men högste be-
fälhavaren, generaladjutanten Silfversparre, som själv är en
äkta kruka, har fått order att icke använda våld, och sol-
daterna äro utan ammunition. Stenregnet blir allt våldsam-
mare. Spegelglasen i vagnen krossas. »Ännu en gång såg jag
Fersen2, berättar den då fjortonårige sagesmannen. »Han
blödde. Det bleka, blodiga ansiktet tycker jag mig se, var
gång jag tänker på den dagen.» När processionen hunnit till
Munkbron, kastar sig riksmarskalken ur vagnen för att söka
skydd i ett enskilt hus!, Men processionen med den sönder-
slagna vagnen fortsätter till slottet, som om ingenting hänt!

Emellertid hade Silfversparre blivit tillkallad. Han an-
lände nu med er liten skyddsvakt och posterade sig utanför
porten till det hus, dit Fersen tagit sin tillflykt. »Den kloke
generaladjutantem», säger Brelin, »satt stilla på sin häst med

2 Det lär ha varit samma hus, där Fersens far satt som ordförande
i den kommission, vilken år 1756 dömde greve Brahe till döden, och
där grevinnan Brahe under knäfall tiggde Fersen d. ä. om att rädda
hennes makes liv.
