KARL AUGUST. FERSENSKA MORDET. 83

skildring är nedskriven av Hedvig Charlotta. — Vi följa emel-
lertid Brelins berättelse vidare.

»Men en bov gjorde här en barmhärtighetsgärning med den
ännu levande, som ingen ville frälsa. Han hoppade på dess
bröst och trampade till och sade: ”Det är synd han skall plå-
gas längre.” Och med detsamma var det slut. Denne var en
adelsman från Finland, som hette Tandefeldt och lärer där
begått ett mord förut, hade nu tagit hyra som jungman på en
svensk brigg, som skulle gå till England, hade haft inmön-
string dagen förut och hade förmodligen ej ämnat sig hit
mera, om ej detta mellankommit. Han kom efter detta på
fästning.» — »Nu var offret fullbordat», säger Skjöldebrand,
»sedan den olycklige, i en fortfarande dödsångest av två
till tre timmar, hundrade gånger lidit dödens kval» Åt-
minstone i över en timmes tid hade våldet pågått, och det
mitt på ljusa dagen och mitt i huvudstaden, i truppernas
åsyn, ja nästan mitt ibland deml!

»Kläderna, som Fersen haft på sig, sletos de gruvligt om»,
fortsätter Brelin. »Tröja och byxor m. m. skuros genast
isönder i små lappar, och var och en var nöjd att få en sådan
trofé. Folket såg alldeles rasande ut och mera liknande vilda
djur än människor: ögonen vilda, ansiktdragen förändrade
och fradga kring munnarna.» — »Jag skulle», utbrister Hed-
vig Charlotta, »vilja ur mina tankar bortjaga denna vidriga
och onaturliga tavla, värdig en skara vildar men ej ett folk,
som hittills gjort sig känt för att vara stillsamt, modigt och
godsint. Store Gud, hur kan Du i Din godhet tillåta, att en
dylik gräslighet får inträffa?»

»Då detta var passerat,, skriver Brelin, »kom Silfversparre
ridande åter in till dem på planen. Han såg då den marte-
rade kroppen ligga utsträckt på gatan med huvudet på sned
och armarna utdragna åt sidorna, som om han varit kors-
fäst, och kroppen överhöljd med spott och orenlighet. Han
sade aldrig ett ord. Då han stått där en minut, sade han:
”Nu är det slut — vi skola låta bära bort honom.” — ”Nej”,
sade de, ”vi ha redan sänt efter rackaren, som skall hämta ho-
nom och köra honom på dess kärra. På annat sätt får han
ej föras.” Därpå svarades ingenting.

Jag stod under detta tätt vid Silfversparres häst, vid fram-
fötterna av den. så att jag hörde tydligt varje ord. Och hur
