KARL AUGUST. FERSENSKA MORDET. 89

rade genast: »Uttryck för general von Döbeln min livliga
erkänslal Säg honom, att förrän hovrätten offentligen fällt
sin dom, jag ej kan fatta något beslut, att mina olyckor,
min sjuklighet endast låta mig önska en dyster och enslig
fristad efter kringspridandet av lögnens rysligheter.» Emel-
lertid uttalade hon den önskan, att Döbeln själv skulle skriva
till henne, om han så ville.

Det gjorde han och anhöll i sitt brev om den nu 53-åriga
kvinnans hand. Han berättade för henne, att han för 21 år
sedan blivit intagen av hennes person och egenskaper och
sedan alltjämt bevarat denna känsla. Han redogjorde ut-
förligt för sina levnadsförhållanden: hans frånskilda hustru
bodde hos honom men under namn av fru Ullström och levde
endast för deras son. För sin svaga och bräckliga hälsas skull
hade hon för flera år sedan frånsagt sig den sammanlevnad,
de haft som förtroliga vänner. »Jag själv», skriver han slut-
ligen, »är 52 år gammal, har god hälsa, stark känning av gikt
i vänstra armen, nu lindrad efter brunnsdrickning. Lynnet
är muntert, änskönt för närvarande tankfullt; sinnet har an-
lag för häftighet, det åren och omständigheter märkbart
tyglat. Jag har aldrig varit lycklig och längtar således
efter det ålderdomslugn, som endast bibringar oavbruten
sällhet. Jag äger alls inga protegerande vänner; dem behöver
jag icke — det oupphörliga samband, som blivit knutet emel-
lan vapenbröder under delta faror, blod och död, har hittills
varit det mest tillfredsställande för mitt hjärta. Hjärta —
jag äger det med den förvånande sinnlighet, som endast bor-
de tillhöra ungdomsåren; krigets ohyggligheter ha på intet
sätt förändrat det. — Grevinnan vet ju nu åt vem det offras
— också på vad sättl»

Grevinnan Piper blev naturligtvis högst överraskad över
Döbelns frieri. Hon svarade bland annat: »Folkskygghet,
följden av stora vedervärdigheter och av kännedomen om
stora världen samt isynnerhet om otacksamheten hos de per-
soner, som utgöra henne, har helt och hållet fått makt med
mig. Det är med en pinsam ansträngning, som jag skriver
i dag. Min hälsa har så mycket lidit av kropps- och själs-
plågor, att det kostar mig möda till att teckna dessa rader;
och dagar givas, då jag ej hade styrka därtill. Men jag skulle
anse mig bryta mot en plikt, som jag håller så helig — er-
