92 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

Fast inte var det för den sakens skull, som Mörner skaffat
sig kurirpass till Paris. Visserligen avlämnar han där sina de-
pescher från svenska regeringen, men sedan tar han sig för
att genom goda vänners bemedling skaffa sig ett hemligt
samtal med en av Napoleons mest berömda generaler, mar-
skalk Bernadotte, och får hans samtycke till att bli tron-
följare och att byta religion, ifall svenskarne skulle välja
honom. Och med detta besked skyndar Mörner hem till
Sverige.

Han slår ned »som en bomb» i svenska statsrådet. »Pojke,
du borde sitta, där -varken sol eller måne skiner på digl ut-
brast en hans frände bland statsråden. Hur det dock var, så
vann den tilltagsne löjtnantens tronkandidat hastigt en
mängd anhängare.! Men regeringen hakade upp sig på en
hel del fakta, såsom Bernadottes »främmande gudalära» och
utländska tungomål, och höll fast vid sin augustenburgare.

Helt plötsligt inträffade emellertid en ny överraskning
i detta sagolika historiska skådespel. Den kom i gestalten
av en fransk köpman vid namn Fournier. Mannen, som
förut varit fransk vicekonsul i Göteborg, uppenbarar sig i
Örebro och meddelar utrikesministern von Engeström, att
han är sänd av fursten av Ponte Corvo. Han hälsar, att om
fursten bleve vald till Sveriges konung, skulle han kunna be-
reda landet en hel del ekonomiska fördelar, bl. a. ett lån av
8 millioner francs och utbetalning av de svenska köpmännens
fordringar hos franska regeringen. Sedan börjar Fournier
agitera bland ständerna, och det gör han med verklig virtuo-
sitet. Suremain refererar hans uppträdande sålunda: »Four-
nier sade till ministären: ”Kejsaren vill inte veta av prinsen
av Augustenburg utan önskar furstens av Ponte Corvo val.
Hans politik tillåter honom inte att förklara sig i vanliga for-

+ Sedan Karl Johan blivit konung, avancerade Mörner hastigt till
överste men kom sedan aldrig högre. Den kraftige och temperaments-
fulle mannen råkade snart i opposition mot Karl Johan, vars ryssvän-
liga politik han avskydde och offentligen betecknade såsom riksför-
därvlig samt förestavad av personlig avundsjuka mot Napoleon. På
grund av ekonomiskt obestånd lämnade han armén år 1819. Men
Karl Johan hjälpte honom, trots allt, den ena gången efter den andra
och gav honom slutligen den indräktiga befattningen som bevaknings-
inspektor vid Blockhusuddens tullstation utanför Stockholm. År 1868
avled han i Vaxholm vid 87 års ålder.
