104 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

när det blev mig sagt, att han var karl att bjuda spetsen åt
Napoleon.» I grund och botten hyste nämligen Désirée ett
visst agg till sin förre trolovade och kunde aldrig förlåta ho-
nom, att han brutit deras förlovning.

Vår nya kronprinsessa hade nätt och jämnt satt foten på
svensk mark, då hon möttes av den angenäma överrask-
ningen av en allmoge, som talade hennes eget kära franska
modersmål rent och oförfalskat. Toll, som då var överbe-
fälhavare i Skåne, hade nämligen lärt folket att hälsa Hennes
Maj:t med ropet: »Vi vell ha rajni» — det var nämligen en
svår torkperiod —, och det uppfattade Hennes Kungl. Hög-
het, såsom ämnat var, som »Vive la reinels! och kände sig
inycket angenämt berörd.?

I längden blev emellertid detta vackra minne något för
magert att leva på. Désirée Clary kunde icke förlika sig med
svenska förhållanden och mådde inte bra i det nordiska kli-
matet. Ett halvt år hade ännu ej gått, innan hon återvände
till sitt kära Frankrike. Därifrån kom hon ej tillbaka förrän
1823, till sin sons bröllop med den sextonåriga, förtjusande
prinsessan Josefina av Leuchtenburg. Efter bröllopet hade
drottningen tänkt återvända till Paris, men det ville Karl
Johan ej höra talas om. Hon stannade alltså kvar i Stock-
holm men tillbragte sin mesta tid i sin egen våning, fri från
etikettens tvång.

I motsats till sin gemål, som naturligtvis före tronbestig-
ningen övergått till den lutherska läran, förblev drottning
Desideria katolik och gick samvetsgrant i mässan, först i sitt
eget kapell på slottet och sedan i katolska kyrkan. — Av de

1 Leve drottningen! — ? Ett annat drag av Tolls tjuvpojkslynne,
som också kan vara värt att komma i håg, är anekdoten om när hans
adjutant tog sig den något närgångna vanan att äta av de kokta svi-
skon med socker på, som generalen själv brukade njuta »för att under-
lätta en trög natur». :När Toll kommit under fund med vem som tärde
på hans sviskonförråd, ringer han genast på sin kammartjänare och
tillsäger honom att bära ut sviskonassietten för att ingen skulle råka
i olycka genom den. »Saken är nämligen dem, tillade han, vänd till
adjutanten, »att det där, som ser ut som socker på sviskonen, är arse-
nik. Sviskonen äro nämligen avsedda för att fördriva råttor.» Den
skuldbelastade adjutanten kände sig naturligtvis genast illamående
och skyndade att få i sig mjölk och kräkmedel för att motverka giftet.
När Toll tyckte, att mannen lidit länge nog, lugnade han honom med
att berätta verkliga förhållandet.
