ETT ÖVERRASKANDE TRONFÖLJARVAL. 107

Litteratur: F. U. Wrangel, Från Jean Bernadottes ungdom.

P. G. Ahnfelt, Studentminnen.

Arvid Ahnfelt, Två krönta rivaler: 2 delar. Häft.
kr. 8:75; inb. kr. 10:50.

Joh:s Almén, Ätten Bernadotte: 2 delar.

Anton Blomberg, Marskalk Bernadotte och hans
tid 1763—1810: 2 delar.

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halfön
under unionens anknytningstid.

Carl Otto Mörner, Kort berättelse om ursprunget
till thronföljarvalet i Örebro 1810.

Tronföljarvalet 1810. Protokoll och handlingar (Hi-
storiska handlingar: del 17).

Presidenten S. A. Leijonhufvuds minnesanteck-
ningar, utgifna af H. L. von Dardel. Häft. kr.
16: —; inb. kr. 19: —

Hågkomster af Knut och Henrik Lilljebjörn,
utg. af E. G. Lilljebjörn; häft. kr. 4: 50.

Minnen från förra hälften af 1800-talet af Henrik
Lilljebjörn, utgifna af E. G. Lilljebjörn; häft.
kr. 6: —

Från Karl Johans dagar. Historiska teckningar af
presidenten Georg Ulfsparre, utgifna af S. J.
Boäéthius; häft. kr. 4: —

och lät resten bli kvar på tallriken) — därpå en slags makaronipudding
(fet och ond) — därpå fågelstek — så bakelser, helt tunn smörbakelse
i 2 skivor lagda på varandra med hjortrongelé till — sedan kokta
sviskon — sedan ett slags sylt — sedan blanemangé med is i — sedan
vindruvor, russin och mandel och något konfekt, men ytterst sparsamt,
så att man ej kunde taga mer än en enda bit. Först gavs madeira och
portvin, därefter ett slags rött vin, som heter Lafitte (på bordet stod
dessutom rött matvin), äntligen champagne. Med uppassningen gick
mycket uppmärksamt och ordentligt — intet rafs. Hade en ätit, så
väntade betjänten och stod straxt till hands med en ny tallrik. Jag
sade till, då madeiran icke återkom, att jag ville ha ett glas till — och
fick det straxt! Man lärer sig här att bliva oblyg.»

»Man läser icke», skriver han efter nästa kungamiddag, — »det vore
gement (för tarvligt) — utan man slår sig ned på den anvisade platsen
med kappan på armen och hatten mellan benen, som är högst bekvämt.
Här voro mycket fruntimmer, alla förnäma, kan ni tro — jag hörde
en och annan nämnas, men tvi den som lade det på minnet. Man äter
på silvertallrik (en duktigt stor tallrik, försäkrar jag er, större än den
största postelinstallrik ni har) och har framför sig många grannlåter
av krukor och byttor och kolonner av förgyllt porcelain. Man får här
icke tacka egentliga värden för mat — nu ej en gång se honom — utan
man går sin väg till Lindblads (en god vän), dit man då medför högst
litet druvor, russin och mandel, så att barnen få smaka kungens
dessert. Sedan vilar man på lagrarna.»
