KARL JOHAN MEDVERKAR TILL ATT STÖRTA NAPOLEON. 113

Riksens boijer wi lossa skall med hiälpsam hand,
att skafa lugn i de koiger, som ha pröwat mord och brand
utaf härgaren, som skall driwas uter alla land.” —

Eij kan jag förglöma Kristi himelsfärdsdag,

då kameraterna på flottan de kastas lik som iag
om waran man om man,

skiepett swekta af och an,

böljorna de bröto tackelna, slömänerna de sprang
up och ned i de rep för att skarwa de led,

som bröts sönder af stormen, och masten stod sned.

Wårt hopp dät war ute att mer få se land,
men äntelig den 20:e kommo vi till hamn.

Prins Karl Johan komderade,
trop om trop marserade
genom staden på landet och sedan widare.»

De unga soldaterna förvånade sig över »att gässen kack-
lade här som i vårt Sverige, men att barnen redan vid 3—4
års ålder började tala tyska», skriver fänrik Siösteen vid
Östgöta grenadiärer! i sin roliga och underhållande dagbok.
Där har han givit eftervärlden en serie av enastående intima
bilder ur krigarlivet med dess växling av vedermödor och nöjen,
jaktpartier och fester, dans och kärleksäventyr med »tyska
mamseller» men också kalla och fuktiga kvarter med ty åt-
följande förkylningar och febrar och ett rivande och slitande
med de ryska bundsförvanterna om grisar och kycklingar,
halm och ris. Kom man till ett kvarter, där ryska trupper
förut legat, kunde det hända, att man höll på att bli »oppäten
av råttor, kattor och loppor och löss, som till mängd fanns
i den halm, herrar ryssar före oss begagnat».

Till en början såg det ut, som om Karl Johans för-
hoppningar på Norges förvärv skulle gå upp i rök. Den
opålitlige Alexander drev nämligen som vanligt dubbelspel.
Han underhandlade med konung Fredrik VI i Danmark om
att få även honom med i kriget mot Napoleon och gav ho-
nom rätt tydliga vinkar, att om Danmark ginge med i det

1 Han avancerade till löjtnant men gick senare in vid tullverket
och dog som tullförvaltare i Duved i Jämtland 1863.
