118 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

även beständigt de stora hopar av kråkor och korpar framför
oss, vilka av vår anmarsch uppskrämdes från spisningen av
fallna soldater och hästar. Här hade nämligen ett par dagar
förut förefallit små affärer i dessa trakter, så att våra näsor
ej mindre än våra ögon hade en jämmerlig undfägnad. — Hela
armén var törstig. Redan hade många av beväringen dankat
upp av törst. Omkring kl. 5 på aftonen gjordes halt. En
källvåg syntes på avstånd, och ingen var så trött, att han
icke nu ville springa till brunnen för att få läska sig. Men blott
några man av varje bataljon fingo order att springa ner med
sina flaskor. Brunnen, som hade litet vatten och svag åder,
var tömd inom få minuter. Där uppkom ett halvt krig, och
inga företräden annat än styrkans ägde rum. Så återkommo
de utskickade, somliga med något götjablandat vatten, som-
liga med bara blålera. Industrien gick så långt, att smutsiga
soldatnäsdukar användes att taga blålera uti.s

Flere andra dagboksförfattare tala om denna förfärliga
vattenbrist, bland dem Kjell Christoffer Barnekow, vår be-
kante från Gustav IV Adolfs krig i Pommern, som nu var
ryttmästare vid Mörnerska husarerna. Fransmännen hade
fyllt igen alla brunnar, och rinnande vatten var sällsynt i
dessa trakter. En natt lyckades hans skvadron upptäcka
»en liten pöl, vilken var mer gyttja än vatten — det var knappt
att hästarne ville dricka dets. Men icke förty fick Barnekow
se, hur en annars mycket sparsmakad kamrat, som brukade
påstå, att han aldrig drack vatten oblandat, nu låg på magen
och sörplade ur pölen. »Nå», utbrister Barnekow, »nu är du
ändå tvungen att dricka vatten!s — »Nej pass, det är grod-
rom.s

Den unge Robert von Kr&emer, vilken såsom bataljons-
adjutant vid andra gardesregementet deltog i slaget vid
Dennewitz, ger oss i sin dagbok en hemsk tavla av krigets
ohyggligheter. Det var, då svenskarne ryckte fram: »Tvenne
ridande artilleribatterier framryckte i galopp. IKanonerna
hoppade över lik och blesserade. En del av dessa på knä
knäppte händerna till bön om förskoning — förgäves. ”Fram-
åt!' dundrade Cardell. Vår regementspastor, Klosterberg,
påträffades å det övergivna slagfältet, sysselsatt att för-
binda de sårade. En officer med regementsofficers epålet-
ter låg utsträckt på rygg med uppriven mage. ”I Guds
