124 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

beklagansvärda, stympade och sargade kräla sig till varandra
för att under en enda liten grå kappa njuta den värme, de
flyende livsandarna behöva. Ve den olycklige, som frisk och
sund icke här glömmer sitt eget lilla jag, sin bekvämlighet
och vars oförsonlighet eller fördom mot nästan icke bort-
smälter som snö för vårsoll»

När det stora slaget var utkämpat, red Karl Johan med svit
in i Leipzig. »Sällan, om någonsim, skriver Skjöldebrand,
shar en rysligare syn på jorden förefallit än den, som nu låg
för våra ögon. På den stora gatan, från den ena ändan av
staden till den andra, lågo döda och sårade så tätt, att rum ej
gavs för hästfötterna emellan dem, och på sina ställen låg
mer än ett varv. Allt låg i en mölja av tjockt ler, svart i
sig själv men merendels rött av blod. De sårade, som kun-
nat det, hade släpat sig till husen å ömse sidor, men mången
ännu levande låg bland de döda. Hästarna kunde med möda
förmås att trampa på kropparna. De fnöso i början och tyck-
tes rysa men måste tvingas fram, och sedan gick det för sig,
men de voro ofta på vägen att stupa.»

»Staden Leipzig, som varit en av de rikaste och mest flo-
rerande i Tyskland, vars promenader, trädgårdar och pa-
latser sågos med beundran av främlingar, och som på en mil
omgavs av de grannaste landställen, berömda för smak och
elegans — vad hade-den nu övrigt av all denna härlighet?
Jo, elände, stank, vämjelse, ruiner av de granna husen och
kolbrända träd, som i sista stund tjänat till näring för bi-
vuakeldarnal! Allt var förstört, allt uppbräntb skriver Ljung-
gren. »Jag såg fasansfulla scener under 1808 års krig i Fin-
land; men vad här dagligen företeddes framför mina fönster,
mitt i en stor stad, hade jag ej ens kunnat ana som möj-
ligt!»

»Kyrkorna voro överfulla av sårade, läkarne ivrigt syssel-
satta att förbinda och avsåga armar och bem, berättar von
Kr&emer. »I stora vagnar kastades nakna lik. I de flesta hus
voro fönstren sönderskjutna. Men redan påföljande dag
minskades till en stor del oredan på gatorna. Handelsbodar-
na öppnades, de skrämda inbyggarne framkommo ur sira
gömställen, allt antog ett gästvänligt utseende, borden du-
kades, vinkällarna öppnades, pianon slogos upp, och utanför
mången skönhets fönster ljödo i den sena kvällen serenader
