KARL JOHAN MEDVERKAR TILL ATT STÖRTA NAPOLEON. 125

— så växlade hastigt scener av hat och kärleko, reflekterar
vår sagesman.!

En som också låter eftervärlden blicka in i hur verklig-
heten avklädde kriget den poesi, som det kunde ha haft i
hans fantasi, är den kände humoristen Clas Livijn, general-
direktören över Sveriges fängelser och grundläggaren av vår
moderna fångvård. Han var med i kriget såsom auditör vid
Skaraborgs regemente. Till sin vän Lorenzo Hammarsköld
skriver han den 23 september 1813: »Du har kallat kriget
en poesi. Däruti har du orätt. Kriget med sina förändringar,
sina mödor, sitt nattvak, hunger, törst, försänker människan
helt till de djuriska behoven. Varje bemödande går endast
ut på deras tillfredsställande. Ett läger nattetid av som vid
Jäterbogk 70,000 människor erbjuder en förvånande syn,
men man glömmer storheten därav, då man uppvaknar ge-
nomfrusen på marken och begiver sig till vakteldarna för
att upptina lemmarna.»

LJ

Medan en stor del av Sveriges kraftigaste män var ute i
fält, fingo de hemmavarande genom ett upprop av överståt-
hållaren i Stockholm en maning att tänka på sina bröder,
som trotsade döden på slagfältet, och särskilt på de sårade.
»1 anseende till befarad brist på tjänligt linne till bandager»
uppmanades envar att till Kungl. sundhetskollegiets fält-
läkarekontor avlämna allt slitet linne, som kunde undvaras.

Denna vädjan förklingade ej ohörd. Huvudstadens in-
vånare av alla stånd, rik och fattig, skyndade att inom ut-
satt tid lämna sitt bidrag, så att 17/s ton linne kunde där-
ifrån avsändas till krigsskådeplatsen.

d x

1 Bland kuriosa, som efter fälttågets slut fördes över till Sverige,
var ett spann av fyra hjortar, som tillhört Napoleons bror, konung
Jeröme av Västfalen. Det berättades, att Hans västfaliska Maj:t
varit på vippen att bli tillfångatagen i Kassel, mitt under det han tog
sig ett bad i rött vin, och sökt rädda sig med hjälp av de snabbfotade
springarna men slutligen måst lämna spannet efter sig. En rysk ko-
sackgeneral hade då bemäktigat sig de ädla djuren och skänkt dem åt
Karl Johan, som placerade dem på Flyinge kungsgård.
