126 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

En del tyska historieskrivare ha, liksom flertalet av de allie-
rades generaler på Karl Johans tid, skarpt ogillat den sven-
ske kronprinsens uppträdande. Han anses nämligen ha allt-
för mycket sparat sina svenskar och skonat fransmännen,
och i harm däröver ha patriotiska preussiska historieskrivare
beskyllt honom för förräderi mot de allierades sak. Han har,
påstå somliga, legat i maskopi med Napoleon, medan andra
stanna vid tillvitelser för att åtminstone endast lamt och
motvilligt ha tagit del i fälttåget i förhoppning på att kunna
bli Frankrikes kejsare efter Napoleon. Så skulle Karl Jo-
han i slaget vid Dennewitz ha avsiktligt fördröjt de sven-
ska och ryska truppernas ingripande för att ej göra neder-
laget för svårt för fransmännen, ett påstående som icke står
bra i överensstämmelse med det faktum, att den svensk-ryska
hjälpkåren den dagen, trots brännande solhetta, tillrygga-
lade icke mindre än två mil på blott tre timmar för att hin-
na till preussarnes hjälp.

På samma sätt ha Karl Johans belackare utläst förrädiska
avsikter ur det faktum, att han först andra stridsdagen in-
grep i slaget vid Leipzig, medan hans försvarare göra gällande,
att han hade verkliga militära skäl för att dessförinnan för-
hålla sig avvaktande. Han väntade sig nämligen en fransk
framstöt mot norr och ville hålla sig beredd att ta emot den.

Det är sannolikt, att i Karl Johans hemligaste tankar
ingått den planen att skona de franska krigarne så mycket,
som var förenligt med uppgiften att störta Napoleon. En
sådan skonsamhet mot forna landsmän behöver ingen som
helst annan förklaring än hans helt naturliga känslor för sitt
gamla fädernesland — motsatsen skulle ju varit något ohygg-
ligt. Den forne franske generalens plikt var säkert tung
nog ändå. Det var ju icke mot Frankrikes folk, som han
gått i fält, utan mot dess för hela mänsklighetens frihet far-
lige envåldshärskare.! En annan fråga är, om han för-

1 På tal om Napoleons fall yttrade Karl Johan de för hans person-
lighet betecknande orden: »Det är Gud som har straffat honom. Han
blev icke övervunnen av människor, ty han var större än vi alla; men
Gud har straffat honom, för det att han räknade blott på sig själv och
hänförde allt till sitt eget jag. Han var en egoist av första rangen.
Det var verklig godhet, som fattades honom. Emellertid visade han
ofta godhet; men det var en beräknande godhet, som ej kom från
