132 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

skarne. Han sammankallade en norsk riksförsamling till
Eidsvold, en herrgård norr om Kristiania. Bland Eids-
voldsmännen fanns ett parti, som ansåg Norge för svagt att
stå ensamt och därför var berett att gå med på en union med
Sverige. De som hörde dit, betecknades av Kristian Fredrik
såsom »det onda partiet» och såsom ovärdiga att heta norr-
män eller fosterlandsvänner. Den förnämste bland dem var
greve Herman Wedel Jarlsberg, som kommit till insikt
om Norges oförmåga att reda sig ensamt och därför blivit
en varm vän av unionstanken. Men denna inkräktade icke
på hans glödande frihetskärlek, som ställde honom i första
ledet bland dem, vilka arbetade på att ge Norge en fri för-
fattning. En kraftig natur var han och en varm fosterlands-
vän, som under de svåra krigsåren gjort Norges folk en ovär-
derlig hjälp genom sitt energiska, outtröttliga arbete på att
skaffa in livsmedel i landet. Men detta hindrade icke, att
Kristian Fredriks anhängare tackade honom med att skrika
ut honom som fosterlandsförrädare; ja det fanns, som den
norske historieskrivaren Yngvar Nielsen säger, »nästan ingen
skamlös beskyllning, som ej blivit utspridd om Wedel Jarls-
berg, inget rykte om honom så vilt, att det ej vunnit tilltro».
Det påstods t. o. m., att han hade stått Kristian Fredrik
efter livet och av svenska regeringen fått löfte om stora be-
löningar, ifall han lyckades isitt onda uppsåt. Kristiania-
tidningen »Intelligentssedlerne» undrade på sitt älskvärda
sätt, om man icke borde skära av öron och näsa på en sådan
man och sedan »föra honom till svenska gränsen, där han
kunde njuta belöningen för sitt usla och fega slavsinne».!
Unionspartiet utgjorde emellertid blott en minoritet bland
Eidsvoldsmännen. Majoriteten genomdrev, att Norge för-
klarades för ett självständigt rike för sig med egen konung.
Den 17 maj 1814 antogs Norges grundlov, och samma
dag valdes Kristian Fredrik till Norges konung. »Reist? er

1 Den svenske statsmannen Karl Otto Palmstierna ger honom det
vitsordet: »Hans mod sviktade aldrig, varken vid konungamisshag,
medborgares misstroende och obillighet eller vid svåra ekonomiska
motgångar. Han övervann allt, utom följderna av en oförsiktig hälso-
vård. Hans hälsa undergrävdes nämligen genom praktisk tillämpning
av grundsatsen, att en norrman bör uthärda alla väderleksskiften
utan kink med varma överplagg.» — ? Återupprest.
