NORGE FÖRENAS MED SVERIGE. 135

Kristian Fredrik hade förklarat, att han saldrig skulle
lämna Norge utan leva och dö med sitt folk», Nu när det
gällde, visade det sig emellertid, att han icke tyckte om krut-
röken och ej tålde att se blod. Men även om norrmännen
haft en duktig ledare, så skulle dock motstånd ha varit gagn-
löst. Deras soldatmaterial var gott. Folket var härdat och
käckt, vant vid umbäranden och vid att klara sig i den olän-
diga fjällterrängen men nästan oövat och illa utrustat, ty
medel till krig saknades. Organisation och ledning voro un-
derhaltiga. Befälet i allmänhet saknade den erfarenhet av
den moderna krigskonsten, som den svenska officerskåren
på senare år förvärvat sig. Kristian Fredrik bedyrade i ett
förtroligt brev till sin vän Karsten Anker, ägaren av Eids-
volds herrgård, att hans egna generaler saldrig läto honom
höra annat än berättelser om fiendens överlägsna styrka och
om hur omöjligt det var att göra honom motstånd». Han
påstod också, att armén saknade disciplin, och att soldater-
na knotat över de långa marscherna och Vvägrat att bära
sina tornistrar.

Nästan utan svärdsslag drogo sig norrmännen tillbaka
över Glommen. När en norsk parlamentär en dag anhöll om
några timmars vapenvila, för att norrmännen skulle få be-
grava sina döda, gav general Vegesack det just icke så
människovänliga svaret, att »om norska trupperna bara
ville bekväma sig att stanna, så skulle generalen draga för-
sorg om begravningen för dem allesammans».

Genom sin reträtt lämnade norrmännen åt svenskarne en så-
dan strategisk position, att dessa inom några dagar skulle vara
herrar över Kristiania och Norges värdefullaste landsdelar.

Nu erbjöd Karl Johan underhandling. Men den svenske
general, som framförde anbudet till Kristian Fredrik, tillade
varnande: »Vad vi bjuda i dag, bjuda vi ej i morgon, än min-
dre i övermorgon. Armén önskar ej något stillestånd, men
kronprinsen vill i det längsta skona ett folk, varöver han en
dag skall regera.s» Av denna orsak hade Karl Johan också
på det kraftigaste inskärpt hos sina trupper att iakttaga
»den största anständighet och beskedlighet» i Norge och låtit
dem veta, »att varje oskickligt uttryck mot den norska na-
tionen skulle bli strängt bestraffat».

Norrmännen funno nu till sin glädje mitt i bedrövelsen, att
