NORGE FÖRENAS MED SVERIGE. 137

såsom »ett fritt, självständigt rike under en konung». Karl
XIII godkände Norges grundlag med vissa ändringar och
valdes så till Norges konung den 4 november 1814.

Unionen mellan Sverige och Norge godkändes av Europas
makter på den stora kongressen i Wien 1814—1815.
Dit samlades ombud från Europas stater för att bestämma
gränserna mellan dessa, sedan Napoleons välde nu ramlat.
Och eftersom kriget i Skandinavien varit en följd av att Sve-
rige och Danmark stått på olika sidor i de Napoleonska kri-
gen, så hörde även frågan om dessa staters områden till
kongressen. Vid detta tillfälle var kejsar Alexander mera att
lita till, än man vågat hoppas. Hans vänskap med Karl Johan
kom här vid flere tillfällen vårt land till godo, särskilt när
freden i Kiel förekom till behandling. Sveriges ombud, den
erfarne och kloke diplomaten generalmajor Karl Löwen-
hielm!, satte sig emot att överlämna svenska Pommern till
Danmark, innan detta rike ersatt Sveriges kostnader för
fälttåget i Norge. Ty kriget hade ju föranletts av den danske
ståthållarens uppträdande. Slutligen uppgjordes saken så,
att svenska Pommern överläts icke till Danmark utan till
Preussen. Men Danmark gengäldades dels med det lilla
hertigdömet Lauenburg, dels med att Preussen betalte
Sveriges fordran på ersättning för det norska fälttåget. Lau-
enberg blev senare efter ett krig mellan Danmark och Preus-
sen avträtt till denna makt igen.

När det högtidliga avlämnandet av den mer än halvtannat
sekel gamla svenska besittningen ägde rum i Stralsund, »lipade
samtliga de närvarande som barm, berättar ett ögonvittne
i ett brev. »Själva preussarne gräto med för sällskaps skulb,
och vid den stora festmiddagen, som följde därpå, »gräts
och hurrades på en gång och slogos glasen sönder. Du kan
aldrig tro», skriver vår sagesman, »vad innevånarne sörja,
för det de ej fått förbli svenskar.» En gammal ämbetsman
sade till en preussisk minister, »att enda sättet för preussarne
att göra sig älskade vore att bemöta pomrarne så, som
svenskarne gjort>.

L &

2 Bror till Gustav Löwenhielm: se bd VII: 641.
