152 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

tron. Visserligen skyndade sig Nikolaus att på det bestäm-
daste dementera dessa rykten, men å andra sidan kom det
ny olja på elden, då Karl Johan genom skriftväxling med
hoHändske konungen fick visshet om att prinsen av både
det österrikiska och flere andra hov — titulerades »prins av
Sverige». Vid ett samtal med Schinkel utropade Karl Jo-
han, alldeles utom sig av vrede: »Man måste föra wienska
hovet till minnes, att vi icke vansläktats från våra förfäder,
och att vi icke kunna tåla en dylik skymf.» Han erinrade
under stigande upphetsning »om förfädrens djärva strövtåg,
som kommo Söderns folk att darra, och om den store Gustav
Adolf, som skakade det österrikiska väldet och hotade Wiem.
Till slut yttrade han: »Vi borde utrusta en eskader att avgå
till Adriatiska havet och hota Triest och andra hamnar
med bombardemang, såvida icke hovet i Wien respekterar
våra rättigheterl»

Till all lycka för Triest och andra hamnar vid Adriatiska
havet fann österrikiska hovet sent omsider lämpligt meddela
svenska sändebudet i Wien, att kejsaren på konungens be-
gäran hade beslutit att ej mera tillerkänna prins Gustav
titeln »prins av Sverige,, och att prinsen i stället antagit
titeln »prins av Vasa». Svaret får nog ses i ett visst sam-
manhang med det faktum, att prinsens förlovning med den
holländska prinsessan under tiden blivit uppslagen.

En som icke lät Karl Johan imponera på sig, när han
brusade upp, var drottning Desideria. Hon skaffade sig
genast övertaget genom att skämtsamt hotande med pek-
fingret säga: »Bernadottel Bernadottel»

' Kanske hade sonen av Södern lika svårt att förstå det
nordiska lynnet som svenskarne å sin sida att sätta sig in
i hans temperament. En olycka var, att Karl Johan aldrig
lärde sig tala svenska. Därför blev han nästan som en främ-
ling för sitt folk. Man får betänka, att han var nära 48 år,
då han kom hit till vårt land, och vid den åldern är det väl myc-
ket begärt, att man skall lära sig ett språk, som är alldeles
olikt ens eget, isynnerhet om man därtill är strängt upp-
tagen av krävande arbete. De försök, han i början gjorde, att
tala svenska, slogo icke väl ut, och så tappade han modet att
arbeta vidare på att förkovra sig. Men detta, att han icke
kunde direkt samspråka med mer än ett fåtal av sina under-
