156 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

Karl Johan var misstänksam, men han led själv därav.
Presidenten Ulfsparre berättar, hurusom den gamle, 74-årige
konungen en gång i en förtrolig stund öppnade sitt hjärta
för honom och sade: »Man har gjort mig misstänksam, och
det kommer jag nu alltid att bli. Vid min ålder ändrar man
sig ej mera. Men jag ber Er försöka hindra, att min son blir
det. Ni vet icke, hur olycklig man känner sig, när man är
det och ej tror sig kunna lita på någon.» Och det syntes på
honom, hur han led.

Frihetsfientlighet och ängslig fruktan för allt nytt känne-
tecknade dock icke Karl Johan ensam; den hade nu fått makt
med nästan alla Europas furstar. Europas folk hade gått
igenom en våldsamt ansträngande kris under revolutionen
och revolutionskrigen; och nu kom reaktionen. Det är med
nationerna som med den enskilde: överansträngning åt-
följes alltid av utmattning och behov av vila. Vila var nu
vad folken framför allt längtade efter. Nu fanns ingenting
av upplysningstidens lågande reformnit, av dess obändiga
omstörtningslust. Som snälla barn läto folken styra sig av
sina landsfäder. Och dessa fägnades åt undersåtarnes Iyd-
aktighet — och åt maktens sötma.

Tiden var »Den Heliga Alliansenss, så kallad efter ett för-
bund, som Rysslands, Österrikes och Preussens monarker
passat på att ingå, när de efter Napolcons störtande voro för-
samlade i Paris. Alexander I hade med egen hög hand skrivit
utkastet till förbundsakten, vari de tre furstarne förpliktade
sig att regera efter »den heliga religionens bud, efter rättvisans,
kärlekens och fredens grundsatsers. Alla ryssars envålds-
härskare var fylld av en svärmiskt religiös stämning efter
segrarna över Napoleon. Han inbillade sig vara det redskap,
Försynen utkorat för att nedslå revolutionens styggelse, nedslå
otron och återföra de vilseledda folken till ett stort kristet
samfund. Det är emellertid inte utan, att en elak kritiker
tycker sig upptäcka sakens egentliga kärna i de förbundna mo-
narkernas löfte »att vid varje tillfälle och överallt giva var-
andra hjälp och bistånds.

De tre furstarne utsände sedan inbjudan till alla Europas
regenter att biträda den heliga alliansen; dock undan-
togos storturken och påven. Allesammans utom Englar.ds
