KARL XIV JOHAN OCH bALLENASTYRANDET?. 159

rier med deras förvaltning, bråk med arrendatorer, förval-
tare och inspektorer. Det fanns också en hel del konstigt
folk bland dem, han satte att leda sina ekonomiska företag.
Så anförtrodde han Älvdalens porfyrverk åt en herr Rös-
lein, som förut varit fäktmästare i Paris men av Karl Johan
utnämndes till krigsråd och blev riddare av Vasaorden.
sHuru många gånger», berättar hovmarskalken Nauckhoff,
phar jag icke sett Röslein i krigsrådsuniform och prydd med
kungl. Vasaorden, stående framvid konungens säng, som en
delinkvent, gråtande och stammande, samt bliva bokstavligen
hundsfotterad.s» Tillmälen sådana som »tjuv» och »brotts-
ling» hörde vid slika tillfällen till ritualen. Mycket av Karl
Johans retlighet vid behandlingen av statens angelägenheter
hade sin upprinnelse i den feberaktiga sinnesoro, vari hans
privata affärer försatte honom.

Men hans ekonomiska sinne kunde nog behövas som mot-
vikt mot svenskarnes benägenhet för vingleri och deras de-
moraliserande vana att genom andras borgen söka klara sig
ur ekonomiska svårigheter. Karl Johan yttrade också en
gång om denna utväxt på vårt kreditväsen: »Det är sven-
skarnes olycka, detta ”Söta bror, skriv pål»

Karl Johans förvärvsbegär motvägdes, såsom nämnt, av en
hjälpsamhet, som den godhjärtade konungen utövade i verk-
ligt stor skala mot både enskilda och institutioner. Hans fri-
kostighet gränsade rent av till slöseri. Han gav åt den nöd-
lidande utan avseende på om denne var vän eller fiende —
det var nog, att han behövde hjälp.!

1 En märklig tablå över vad Karl Johan av enskilda medel anvisat
för välgörenhet och allmänna ändamål under åren 1810—1827 finns
i Ol. Im. Fåhreus” »Skildringar ur det offentliga livets. Den slutar
på en summa av 3 millioner riksdaler eller inemot hälften av vad
Karl Johan under den tiden uppburit från svenska statsverket.

Ett vackert blad i Karl Johans historia är hans handlingssätt
mot den gamle bibliotekarien Gjörwell, denne 80-åring, som efter fyrtio
års knog i Kungl. biblioteket hugnats med en pension av 133 rdr 16
sk. riksgälds, vilken tio år därefter hade höjts med något mer än hälften.
Det var all den erkänsla, han fått för sitt mödosamma arbete i den
svenska kulturhistoriens tjänst, då Karl Johan kom till Sverige. Men
när kronprinsen av den gamle bibliotekariens efterträdare fick vetskap
härom, sade han genast: »Gå till Gjörwell och hälsa honom från mig
och säg, att han från och med detta års början har att av min handkassa
uppbära hela bibliotekarielönen som pension, så länge han lever, och
