KAPTEN, TEATERDIREKTÖR OCH MAJESTÄTSFÖRBRYTARE. 163

utan konungen i statsrådet, d. v. s. regeringen, represente-
rad av de kontrasignerande statsråden. Ingen kunde för-
mena honom att göra anmärkningar mot konungens ansva-
rige rådgivare. Men han bedyrade också med manlig stolt-
het, att »om rättegången avgöres till mitt fall, så skall mitt
huvud falla, ty någon nåd skall av mig varken begäras eller
mottagass. Han hade förut som krigare sett döden i ögonen
i flerfaldiga skepnader och fruktade den icke. I stället hyste
han det hoppet, att, som han säger, »min dödsdag skall bli
födelsedagen för bättre tider åt fäderneslandet;. Och slut-
ligen tillropar han konungens rådgivare och ämbetsmän i
deklamatoriskt patos: »I viljen stödja konungens tron på
en frisinnad mans huvud. Akten er för detta försök och
darren! Ett avhugget huvud är en rund kropp, och I skolen
snart märka, att tronen vacklar på denna grund, liksom
lyckan på sitt klot. I skolen nödgas avhugga flera, på det
hon måtte stå jämnt. Men de skola skakas därunder, och I
skolen, bleka och bävande, falla därifrån. Nu skola de växa
till jättestorlek; deras brustna ögon skola skjuta ljungelds-
flammor, deras blodiga hår skall förvandla sig till ormar,
för vilkas väsande I förgäves skolen söka skyla eder. I sko-
len fly till rikets ända, till världens ända, till graven — de
skola följa er ditl!»

Rättegången fördes inför Svea hovrätt, och i hela landet
följdes den med spänt intresse. När den anklagade, eskor-
terad av vakt, fördes från häktet i stadshuset till hovrätten,
voro Stockholms gator överfyllda av skådelystna, och många
blottade sina huvud till bevis på sin sympati för den modige
kaptenens sak.

Hovrättens dom lydde på halshuggning. Lindeberg mot-
tog den utan att förändra en min. Med stadig röst yttrade
han efter uppläsningens slut endast: »Jag beklagar Kungl.
hovrätten.» Vilket ådrog honom den tillrättavisningen av
presidenten, att han »här talat slut och på detta rum icke
hade något mer att säga».

Högsta domstolen fastställde hovrättens dom, men Kungl.
Maj:t förvandlade av nåd straffet till tre års fängelse å Vax-
holms fästning. Den dömde vägrade emellertid envist att
mottaga någon nåd. »Jag har», skrev han, »en gång undfått
livets skänk av livets Herre och önskar inför honom ansvara
