BRAHEVÄLDET M. M. SKAPA ETT OPPOSITIONSPARTI. 173

uteslutande ägnad åt hans höge principal. Ingen slav kan
vara i mer beroende, än det greve Brahe själv sökte, och var-
uti han sedermera städse sig befann. Om han passerade
hälften av sin tid under konungens ögon, visste Hans Maj:t
noga reda, varest greven tillbringade återstoden, och vad
han därunder gjorde. Konungens person och angelägenheter
voro för greve Brahe allt, men allt annat bisak. För honom
själv existerade icke något privatliv, om man icke därtill
vill hänföra de ofta sömnlösa timmarne, som han tillbragte
isin säng — för det mesta från kl. 3 till kl. 7 på morgnarna.»
Inom hovet liksom i ämbetsmannakretsar blev det snart
ett gängse talesätt, när det gällde att vinna befordran: »Tala
med greve Brahel» — »I gunstlingens och gardeschefens!
salonger», säger en samtida författare, »söktes biskopskräk-
lor, pastorater, domsagor och civila ämbeten; där trängdes
alla dagar kaftaner och sporrar med varandra; där utskif-
tades — Gud vet efter vilka grunder — nådebevis och sta-
tens emolumenter.»? Vid Brahes mottagningar, vilka ägde
rum vissa dagar i veckan i de s. k. riksmarskalksrummen,
var det nästan alltid fullt med folk av alla stånd, vilka kom-
mo med ansökningar och suppliker.? Över dessa Brahes »au-

1 Brahe var även chef för Livgardet till häst. — ? Statsförmåner.
— ? En rolig anekdot från Brahes audienser är en, i vilken den för sin
väldiga stofthydda bekante överstelöjtnant Heijl på Göta artilleri-
regemente spelar första fiolen. Han var en dag uppe hos kungagunst-
lingen för att enligt då gängse plägsed höra sig för hos Hans Maj:t
om möjligheten att ifrågakomma till den snart lediga chefsposten för
regementet. Brahe meddelade honom, att Hans Maj:t var mycket
nöjd med honom men inte gärna ville befordra överstelöjtnanter till
regementschefer vid samma regemente, som de tillhörde, enär det då
gärna bleve svårigheter för dem att upprätthålla disciplinen. Men då
blev Heijl eld och lågor: »Vad för något? Skulle inte jag kunna
hålla disciplin?» dundrade han med sin väldiga kommandostämma.
»Jag låter minsann inte spela mig på näsan av någon.> Och så fort-
gick det i samma kraftiga ton, tills Karl Johan, som befann sig i rum-
met bredvid, lät upp dörren med orden: »Ta” honom, Brahel»

Det var från samme Heijl, som det klassiska yttrandet »Inga pauser
I kronans tjänst»> skall härleda sig. På hans tid fingo artilleriregemen-
tena musikkårer, ett agremang som förut fanns endast vid infanteriet.
Vid första tillfälle, då musikkåren på hans regemente skulle visa, vad
den dugde till, får översten syn på en trumpetare, som tar sitt blås-
instrument från munnen, medan hans kamrater arbeta med sina
lungors fulla kraft. »Varför arbetar du inte, din latmåns?» ryter Heijl.
