OPPOSITIONENS LEDARE. 185

icke må omfatta eder! — Vi hava hört, att konungen i Frank-
rike nyss sagt till sitt parlament: ”Jag haver lossat alla de
band, som fjättrat tryckfriheten och hindrat upplysningen.”
Låtom oss själve icke hindra vår store konung att lossa dessa
band! Vi böra tro, att han själv vill det, men han kan icke
följa denna sin böjelse, om vi själve nu icke medgiva indrag-
ningsmaktens upphörande.» |

Nils Månssons vältalighet gjorde på de närvarande ett
sådant intryck, att »månge med tårar i ögonen gingo däri-
fråm». Men han blev ej oemotsagd. Bl. a. blevo hans ord av
en annan medlem av bondeståndet, Nils Håkansson från
Kronobergs län, bemötta på följande sätt: »Jag tror icke,
att indragningsmakten, då den endast har för avsikt att
inställa utgivandet av periodiska skrifter, vilka äro vådliga
för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande
personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap, in-
nefattar någon anledning att såsom motskäl åberopa Gud
Faders och Guds Sons i den Heliga skrift förekommande ord
om ljuset och dess flere ändamål; men jag tror, att indrag-
ningsmakten, långt ifrån att hindra spridandet av det eviga
oförgängliga ljuset, snarare kan sägas ämnad till att utsläcka,
som det även i bibeln säges, ”Hin Ondes glödande skott.”»

Det kanske vackraste draget i Nils Månssons verksamhet
är hans nit för att allmogens barn skulle få god undervisning.
Född i ett fattigt hem, hade han själv fått känna på, vad det
vill säga att ha lust att lära men inte få. En gång, när hans
vänner i Stockholm ställde till en stor avskedsfest för honom,
tackade han för vänligheten men tillade: »I stället för att
äta och dricka för ”Skumpen”', så skjut ihop något, som jämte
hans eget ringa understöd kan sätta honom i tillfälle att
inrätta en skola i sin hembygd!» Han tog ett papper och teck-
nade själv 100 kronor; andra skrevo på mindre belopp, och
på det viset kom Nils Månssons skola till.

Ett bevis på hur en god människa kan verka ännu efter
sin död fick man under 1840 års riksdag, då nykterhets-
aposteln framför andra, prosten Wieselgren, i ett nykterhets-
tal till bönderna med Nils Månssons spanska rör i handen
shälsade dem under tårar från den hädangångne, vars sista
ord till Wieselgren varit, att han måtte till hans landsmän
frambära hans varning mot starka drycker. Detta gjorde en
