OPPOSITIONENS LEDARE. 187

År 1810 fick denna landsända till landshövding Georg
Adlersparre, revolutionsmannen med det despotiska sinne-
laget. Här regerade han som en liten fylkeskonung. Men en,
som icke var hågad att lystra till varje kommando från den

maktlystne f. d. överstelöjtnanten, det var den unge och
entusiastiske häradshövdingen Johan Gabriel Richert. Ad-

lersparre, som varit med om att av- och tillsätta konungar,hade
naturligtvis ej lust att låta sig trotsas av en underdomare.
Och den myndige landshövdingen hade långa armar. De
nådde upp till självaste justitekanslern i Stockholm. Honom
förmådde Adlersparre att tillskriva presidenten i Göta hov-
rätt ett privat handbrev, vari han tillkännagav sin önskan,
att Richert ej vidare måtte förordnas till utövande av doma-
reämbetet i Vadsbo domsaga. Till förevändning togs, att
deri unge häradshövdingen blivit dömd till böter, en gång
för obefogade besvär — ett straff som dock senare blev upp-
hävt av Kungl. Maj:t — och en gång för missfirmligt skriv-
sätt mot konungens befallningshavande i Skaraborgs län.
Presidenten i Göta hovrätt lydde villigt anmaningen från
sin överordnade, och så fick sig den unge häradshövdingen
en »prickning», till obotlig sorg för hans högt aktade gamle
far, vars död därigenom påskyndades.

Den harm, Johan Gabriel Richert själv kände, gav han
uttryck åt i en inlaga till Kungl. Maj:t, och så framgångsrikt
kämpade han mot den man, som ville stäcka hans bana,
och som utmålat honom såsom allmogens uppviglare, att
han fick upprättelse på högsta ort och hedrades med det
största förtroende, som då gärna kunde komma en ung svensk
jurist till del. Han erhöll nämligen uppdrag att deltaga i
utarbetandet av det förslag till ny svensk lag, som ständerna
begärt.

1734 års lag kändes nämligen nurnera föråldrad i väsent-
liga punkter. Särskilt stod den täta användningen av döds-
och kroppsstraff i strid mot tidsandans humanare läggning,
även sedan Gustav III lyckats få bort de mest upprörande
bestämmelserna, såsom om livets förlust för tredje resan
stöld. Richert var en varm anhängare av den åsikten, att
straffen ej blott borde verka avskräckande på den felande
utan även syfta till dennes förbättring, och han var en
svuren fiende till alla grymma och förråande strafformer,
