200 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

omöjlig. Lars Hierta gav honom ett ganska rundligt årsarvode,
för att han skulle skriva en enda artikel i månaden. Men icke
ens så mycket orkade den late Palmer med. Han skyllde
ideligen på en svår huvudvärk. Till slut brast Hiertas tåla-
mod, och han frågade sin med-varbetares, hur denne trodde
att det skulle upptagas, ifall Aftonbladets redaktör en vacker
dag inställde tidningens utgivande »med anledning av en
pinsam huvudvärk». Palmer svarade härpå, att ett sådant
tillkännagivande från Hiertas sida skulle visst taga sig be-
synnerligt ut, ty det skulle vara lika orimligt, som om en
person med träben ville beklaga sig över liktornar.

År 1835 lämnade Palmer huvudstaden, där han vistats en
längre tid, och återvände till sin hembygd Östergötland. Han
försökte nu vinna anställning som bibliotekarie eller adjunkt
vid gymnasiet i Linköping, men förgäves. Då lät han genom
sin elaka men ovanligt kvicka satir »Yttersta domen i
Kråkvinkeb biskop och domkapitel veta, i vem de stungit
hade. Författaren skildrar där en dröm, som han haft.
Det är ärkeängeln Mikael, som blåser i domsbasunen, och alla
Kråkvinkels avdöda inbyggare skynda att stå upp och fram-
träda inför vår Herre. Men biskop Hedrén saknas. Palmer
träder då fram för ärkeängeln Gabriel och ursäktar den
frånvarande med dessa väl valda ord: »Ers Excellens!
Ett så högtidligt tillfälle som detta kan svårligen avlöpa
utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få
reda på sina arma benknotor, ty den ena ligger här och den
andra där. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr
biskopen på kyrkogården och letar efter sitt huvud.» Då log
ärkeängeln Gabriel och sade: »Den gode Guden har inga orim-
liga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med
huvud, emedan Han aldrig givit biskopen något sådant. Gack
du och tillsäg biskopen att komma sådan som han ärl»

»Jag uträttade kommissionen», fortsätter Palmer, »och herr
biskopen infann sig äntligen sådan, som han var.»

De goda Kråkvinkelborna voro samtliga vid gott kurage
inför den Högste domaren, »somliga på grund av dumhei
och somliga av religiositet». De visade sig ock ha allt skäl där-
till, ty när vår Herre en god stund beskådat dem allesam-
mans, så gäspade han. »Och när han det hade gjort, så sade
ban: ”I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sidal”
