202 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

Till Palmers roligare saker hör en skildring av ett riksdags-
mannaval i en småstad. Den ene kandidaten efter den andre
ratas: slaktaren, snickaren, skomakaren, rådmannen 0o. s. v.
— även glasmästaren, därför att han anses alltför intresserad
i rabulistuppträden. Man befarar, att ifall han bleve vald,
skulle han »söka med hela sitt anseende som riksdagsman
befrämja fönsterinslagningar och kanske votera därför».
Då är det någon, som hittar på att föreslå bagaren: »Det är
visserligen ett fä, men ett hederligt fä, ett beskedligt fä! ett
fä, som lyder våra instruktioner.» — »Ja, han är ett fä», jub-
lar folket; »han är den bäste, vi kunna få. Han lyder våra
instruktioner», låter det i korus, och så är valets utgång given.

Ett gott skratt garanteras den som läser Palmers politiska
tidskriftsartikel »Rabulistens besök i månem. Det är
en yngling, som berättar, vilken horribel otur han har i be-
fordringsväg. Och stört omöjligt är det att begripa varför.
»Har jag ejs, utbrister han, »gjort mina prov? Har jag ej
uppvaktat, har jag ej tegat, har jag ej burit mig åt som ett
nöt?»>— En månskenskväll, medan han går i melankoliskt grub-
bel, får han höra ett förälskat par utgjuta sina känslor inför
månen. Hon bedyrar, att däruppe på den silverskimrande
himlakroppen, där skola alla människans ideal förverkligas,
där skola alla bli fullt lyckliga. Vår yngling, vars ideal all-
tid varit en syssla med stor lön och ingenting att göra, tar

bara elak mot honom. Han skrev, att »biskop Hedrén var själva Hed-
ren, endast oriktigt betonad». En gång berättar Palmer, att under en
tur utåt landet hans uppmärksamhet fästes vid en oxe, som stod vid
landsvägen. »Han var svart till färgen och hade en vit bläs i bringan,
ungefär så stor som nordstjärneordens kraschan. Lägger du härtill
grundligheten i hans uppsyn, skall du finna det naturligt, att jag, med
min lättsinniga fantasi, tog honom för en biskop, som stod och tänkte
på riksdagens angelägenheter.> Försjunken i dylika tankar gick han
fram och frågade ödmjukt: »Vad tänker Ers högvördighet om tryckfri-
heten?» »Muu”, svarade oxen. ”Ja”, sade jag med sorgsen röst, ”så tänker
även biskopen i Linköping; så tänka tilläventyrs flera biskopar, och
jag beklagar, att jag ej kan vara av samma mening. Dock bör Ers
högvördighet ej därföre tro, att jag är en komplett rabulist.'»> — En av
hans sista elakheter mot Hedrén var en tidningsnotis, vari Palmer
meddelade, att Hans högvördighet varit sjuk men tillfrisknat igen.
Under biskopens sjukdom hade en lärare vid Linköpings gymnasium
träffat en annan lärare och frågat honom: »Hur står det till med eforus?»
— »Eforus är mycket dålig.> — »Ja», genmälde den förre, »det visste
jag förut, men jag frågade nu, hur han mådde.»
