204 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

följer, att en ämbetsman, som varken vill eller tänker, sköter
sin tjänst väl. Således böra lediga tjänster alltid med fän
besättas.»

Innan konungarne i månen hunnit till denna rätliniga
befordringsgrund, hade det funnits en mellantid, då de tagit
hänsyn även till andra befordringsgrunder och till ämbetsmän
valt endast »fän med börd eller fän med rikedom». Men
säntligen uppstod en kraftfull konung, som avskakade för-
domarnas bojor. Han fäste sig, då tjänster skulle besättas,
icke vid börd, icke heller vid rikedom utan vid fäaktigheten
allena.

» Blev ej monarken avsatt?” frågade jag. — ”Långt därifrån”,
svarade seleniten. ”Massan av nationen hurrade i stället.
Den består till större delen av fattige och av ofrälse; och redan
länge hade bland dem mången missnöjd funnits, som ropat:
”Är jag icke ett rätt så stort få som den där greven eller den
där millionären, och ändå blir jag icke statsråd.” Monarken
handlade fuilkomligt efter sitt folks önskan.»

Således fann vår yngling, att »befordringssystemet på månen
var vida mer utbildat och konsekvent än på jordem». Men själv
befanns han vid närmare granskning tyvärr icke hålla måttet
i fråga om fäaktighet. Vadan han måste återvända till jorden.

Crusenstolpe.

pare, som skulle kunna hålla oppositionspressen stången,

då Brahe slutligen fann sin man. Han hette Magnus Ja-
kob Crusenstolpe och var assessor i Svea hovrätt. Crusen-
stolpe hade redan börjat bli »farlig för det bestående» och en
tid samarbetat med Lars Hierta, men Brahe lyckades omvända
honom. Snart hade Crusenstolpe kommit sig riktigt upp i
smöret hos Karl Johan. »Bländad av höjdernas irrsken»,
såsom han själv senare skriver, bröt han nu hänsynslöst med
sin forne vapenbroder och öppnade med tidningen »Fäder-
neslandet» en kamp mot oppositionen. När Crusenstolpe
vid samma tid erhöll tjänstledighet från sitt ämbete i hov-

I ÄNGE hade höga vederbörande sett sig om efter en hjäl-
