206 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

anspelningar och giftiga insinuationer. Han har med ett ord
blivit kallad »den förfärligaste kämpe, som i detta land nå-
gonsin trampat heder, grannlagenhet och sanning under
fötterna&». MHan besitter också en alldeles märkvärdig för-
måga att med ett fint stilistiskt grepp i förtäckta ordalag
dra in Karl Johan och Hartmansdorff i sin framställning,
såsom när han med följande ord beskriver, hur Reuter-
holm lurade på Silfverstolpes tal över Axel von Fersen d. ä.
1793: »Och nu avbidade han det akademiska talet över den
ryktbare folkledaren så, som räven lurar på duvslaget eller
som en hjältekonungs hovkansler på ordalager i
frisinnade skrifter.»

Tack vare framför allt den doft av skandal, som stod kring
Crusenstolpes böcker, behövde han nu ej längre sakna läsare,
och framgången sporrade honom att i nya skrifter fortsätta
sitt krig mot konungen och hans närmaste. Och så skickligt
skötte han spelet, att höga vederbörande icke kunde komma
åt den farlige karlen — förrän anno 1838, då han var oför-
siktig nog att ge sig en blotta. Han angrep regeringen i an-
ledning av att en kapten vid en majorsbefordran! blivit för-
bigången av en yngre regementskamrat, som var hovmar-
skalk, och Crusenstolpe konstaterade, att utnämningen till
på köpet, enligt statstidningen, skett på en söndag. Han
slutade med att utropa: »Konseljen har sålunda vid detta
tillfälle brutit, snart sagt, både emot Guds och världs-
lig och konstitutionell lag!s» Denna tirad åtföljdes av några
opassande reflexioner om att det visserligen var tillåtet i
skriften att på sabbaten draga oxen upp ur brunnen, men
ändå — — —.

Regeringen begick nu den hejdundrande dumheten att
åtala Crusenstolpe för majestätsbrott.? Man lyckades

1 Den förbigångne hette Mikael Gustav Anckarsvärd, var bror till
den ryktbare oppositionsmannen Karl Henrik Anckarsvärd och till-
hörde samma politiska parti som han. Han soulagerades följande år
med överstelöjtnants titel. År 1844 lämnade han den militära banan
och blev överintendent och högste vårdare av statens konstsamlingar.
Ännu i sin fulla mannakraft drabbades han av en svår ögonsjukdom,
som gjorde honom fullständigt blind. Därför måste han år 1858 taga
avsked från sitt ämbete och tillbragte sitt återstående liv avskild från
världen. I tjugu långa år bar han som en man sitt öde, tills döden
äntligen befriade honom. Han dog ogift. — ? När jurymän skulle
