CRUSENSTOLPE. 207

verkligen få till stånd en jury, som fällde honom — den be-
stod övervägande ay hovmän och högre militärer. Hov-
rättens dom lydde på tre års fästning. Den väckte ett oer-
hört uppseende. Nog för att smädeskrivaren var värd både
tre år och mer, men den här gången gällde det ju icke att
sitta till doms över mannens moraliska karaktär utan att
avgöra i en kinkig lagfråga, som för vanligt sunt förstånd
egentligen rörde sig om en struntsak. Men detta faktum
hade jurymännen glömt bort. — Crusenstolpe blev därför
med ens en ädel martyr, en »fäderneslandets och folkets
man», ett omdöme, som verkar fullkomligt groteskt, ty demo-
krat var Crusenstolpe sannerligen minst av allt — tvärtom
en i högsta grad njutningslysten överklassare, speciellt en
typisk gourmand. Hans förbittring mot de höga och mäk-
tiga i samhället var helt enkelt personlig avundsjuka över
att han ej lyckats bli en av dem. Vill man beteckna honom
som liberal, får detta ske med stor modifikation, ty så snart
hans personliga antipatier och intressen kommo med i spe-
let, togo de överhanden med denna passionerade natur.
Därför kunde också en verkligt liberal man som Richert —
med anledning av Crusenstolpes skrift »Röst ur ett svenskt
statsfängelsev — förklara, att »tiggare-aristokraten krupit
fram ur kanaljem. Och vid ett annat tillfälle uttalade sig
Richert sålunda om honom: »Mannen är sig lik: ilsken och
sanslös!; den som ena gången lyftes till skyarna under jubel-
rop, kastas andra gången på lyktpålen. Sådan är den rätte
pöbelprofeten; och det är denne, som vår välvisa regering
arbetat på att göra till Fäderneslandets man.» — Någon
idéernas man var skandalskrivaren Crusenstolpe för visso

väljas för Crusenstolpes tryckfrihetsmål, funderade den anklagade på
att till juryman utse bl. a. den glade spefågeln general Sixten Sparre,
en man som var populär överallt för sitt -vackra, ståtliga yttre och
sitt öppna, ridderliga väsen. Emellertid ville Crusenstolpe först känna
sig för, hur Sparre skulle rösta. Sparre gjorde då först den motfrågan,
vilket straff Crusenstolpe skulle få, ifall han bleve fälld. »Varför frågar
du det?»> bad Crusenstolpe att få veta. »Jo därför att om straffet skulle
bli bara några hundra riksdalers böter, så skulle jag frikänna dig, ty
det lönade då inte mödan att fälla dig — du skulle snart bära dig lika
illa åt igen. Men ifall straffet skulle bli huvudets förlust, då skulle jag,
så sant som jag sitter här, fälla dig.>

Sparre kom icke med i juryn.

1 Utan sans och måtta.
