CRUSENSTOLPE. 211

I fångenskapen fortsatte Crusenstolpe med liv och lust
sitt författarskap. Bland annat påbörjade han på fästningen
en av sina ryktbara historiska romaner, nämligen »Moria-
nen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige» Se-
nare utgav han inom samma litteraturgren »Karl Johan
och svenskarne» och »Huset Tessin under enväl-
det och frihetstidem. Liksom i hans »Skildringar ur
det inre av dagens historia» äro i romanerna sanning och
dikt av författaren sammanblandade på ett så lömskt för-
villande sätt, att rent uppdiktade händelser och hätska in-
sinuationer få utseende av att vara sanning. Träffande har
August Blanche yttrat om detta slags »historiska» författar-
skap av en lidelsefull och fantasirik natur: »Det är ej histo-
ria, det är ej roman; det väger mellan båda.» Crusen-
stolpes vana att flitigt använda uttrycket »historiskt» för
att bekräfta sanningen av sina lögner — liksom mången
mindre framstående berättare utnyttjar ordet »faktiskt>? —
har gjort, att detta ord övergått till ett ironiskt ordstäv,
betecknande motsatsen till vederhäftighet: »Historiskt, sa
Crusenstolpe.»

Om mannens inre haltlöshet vittnar hans svulstiga stil,
som gör, att hans böcker på nutida läsare verka ohjälpligt
föråldrade utan att skänka något av ålderdomlighetens
charme i gengäld.

Typiska för Crusenstolpes förkonstlade stil äro naturskild-
ringar sådana som den, i vilken han tecknar Bleking såsom
»den täcka provins, i vars lunder näktergalars smäktande
sång livar den halvdunkla sommarnatten med sina känslors
trånad och hemlighetshöljda nöjens aning». När han beskriver
Haga slott i månsken, är det i fulländad pigromanstil: »Den
vita, italienska byggnaden på den öppna, gröna planen, mellan
lummiga träd och doftande blomsterland, låg där, som en brud
i sitt nattlinne på bröllopsbädden(!) men med rosor och
myrtenkrans kvar i flätorna av sitt hår, medan brytningen av
månljuset mot fönsterrutorna gnistrade som diamanter i
brudens halskedja.» Lika förtjusande är en sådan klangramsa
som denna: »Lätta fläktar — för knappa, för hastigt över-
gående att kallas vindar — skalkades med seglens vita barm,
behagsjukt blottad(!) från hundratals grant smyckade slupar,
vilkas brokiga vimplar utbredde sina fladdrande hår(l!) för
