OPPOSITIONENS BRAVURNUMMER. 215

för en »olycklig och frätande landsplåga, som, oberäknat alla
de kostnader, den medför, sprider oro i sinnena och söndrar
nationen i fördärvliga partiers. Efter att ett år ha fungerat
som riksdagsman utgjuter han på nyåret 1835 sina känslor
i ett brev till dem därhemma sålunda: »För min enskilda
del är jag längesedan gruvligt trött. Icke att någon lekamlig
nöd går åt mig, ty min hälsa är tämligen god, men jag lider
till själen av de olyckliga och fördärvliga förslager och beslut
som här förekomma — jag lider mer och mer av den erfa-
renheten, att en ärlig människa här föga eller intet kan uträt-
ta. Ingen kan föreställa sig, huru plågsamt det är för ett
känsligt sinne att leva i detta ändamålslösa kiv och mer och
mer finna, att ränker, lycksökeri och lättsinnighet hava
framgång.»

k +
x

På 1840—41 års riksdag samlade oppositionen ail sin kraft
till strid mot »allenastyrandet» och »Braheväldet».

En synnerligen värdefull förstärkning hade det liberala
partiet vunnit med året 1838 års inbrott, då Erik Gustav
Geijer i sin tidning »Litteraturbladet» tillkännagav sitt »av-
falb från de konservativa åsikterna. Denna förändring av
livsåskådning hos en man av Geijers betydelse väckte natur-
ligtvis stort uppseende och vägde tungt till liberalismens
förmån.

Däremot hade oppositionen gjort två kännbara förluster
genom att de gamla bondehövdingarne Anders Danielsson
och Nils Månsson gått bort. Böndernas ledare var nu en små-
bonde från Dal, den duktige, redbare Hans Jansson. För
att neutralisera hans inflytande som partihövding sökte
regeringen förmå honom att åtaga sig talmanskapet. Hans
Jansson var fattig och hade många barn, och det rikligt till-
tagna talmansarvodet av 6,400 riksdaler banco utgjorde
naturligtvis en svår frestelse för honom. Men Lars Hierta
tog itu med mannen och förehöll honom, att han gjorde illa
både mot det allmänna och mot sig själv, om han antoge
erbjudandet. Hans Jansson var mycket förlägen och talade
om utvägar att komma ifrån anbudet. »Men mina stackars
barnl utbrast han efter en stund med tårar i ögonen. — Då det
kom till kritan, sade han emellertid bestämt nej. Därpå skyn-
