220 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

1841 fått vardera sin goda domsaga samt således icke i få-
vitsko äventyrat liv och voteringsnerver.»

Det gick stormigt till på 1840—41 års riksdag, isynnerhet
bland de hetlevrade adelsmännen, och det fanns tillfällen,
då debatten uränktes i vsett skri, omänskligt, såsom av sko-
gens vilddjur», för att tala med Stenhammar. Den ilskna
tonen spred sig även till de ofrälse stånden. »Ovett och hån
höra till ordningen för dagem, skriver samme man.

Det är att beklaga, att oppositionen, som verkligen hade
så många och väl befogade orsaker att gripa in, icke höll sig
inom råmärkena för en bestämd men hänsynsfull kamp mot
Karl Johans grundlagsstridiga åtgärder utan gick till rent
personliga angrepp på konungen och slog över i kitslighet
i beräkning att därigenom driva honom till någon ytterlighet.

Ett rekord i grov, otillständig fräckhet slog den begåvade
men oförskämde publicisten Johan Peter Theorell i sin bro-
schyr »Om 40:e och 92:a $$ Reg:formen eller huru förhållas bör,
då konung är svagsinti.! Där yttrade han sig så här: »Det
värsta är vad man kallar vurmer, fixa idéer. Med dylika kan
en människa vara behäftad utan att i världens ögon före-
falla tokig, ja ofta med bibehållande av namn, heder och
värdighet av en stor man; och ändock äro de ofta för land och
rike fördärvligare än både vansinne och fånighet. Den ohjälp-
ligaste och tillika farligaste fixa idé, någon kan hysa, är icke
sällan just den, att han är en stor man. Självförgudning är
huvudelementet i hans väsende; och de, som icke förguda,
äro fiender. Historien har tusentals exempel på denna sorts
rubbning.»?

1 Paragraferna i fråga handla om det fall, då »konungen bliver så
sjuk, att han icke regeringsärenderne vårdar». I sådant fall skall stats-
rådet föra regeringen. Varar konungens sjukdom mer än ett år, skall
statsrådet sammankalla riksdagen, och »tage riksens ständer den för-
fattning om rikets styrelse, vilken de nyttigast finna».

2? En oppositionsman av mera gemytlig sort var däremot lärfts-
kramhandlare Aspelin, författaren till Lidingövisan. Han skänkte sitt
hjärtligaste hat åt den regeringsvänliga pressens män och isynnerhet
åt medarbetaren i den konservativa tidningen »Svenska biet», hov-
predikanten, sedermera kyrkoherden Angeldorff, typen för en rå
pöbelskribent. Efter honom uppkallade Aspelin en sig tillhörig
