222 KARL XIII:S OCH KARL XIV JOHANS TID.

börande verkligen söka lägga hinder i vägen för den tilläm-
nade »ätningem. En källarmästare vågade helt enkelt inte
upplåta sin lokal för ett så otillbörligt ändamål, och en mat-
hållningsfru, som blivit tillspord, om hon ville ta matfrågan
om hand, hade av en bland regeringens hejdukar förmåtts
att säga nej. Slutligen lyckades man dock finna den modige
mannen bland stadens källarmästare. Han hade sin lokal
vid Stortorget. Men vid första middagen befanns maten
vara underhaltig, och källarmästaren förklarade, att han inte
kunde hålla den bättre utan tillökning i priset, vemedan de
drucko så litet».
Litteratur: Ärkebiskop Henrik Reuterdahls memoarer, ut-
givna av Lauritz Weibull.
Gustaf A. Aldén, Bakom riksdagens kulisser. C.
W. Liljecronas dagbok under riksdagen 1840—41.
Fäft: kr. '0:.203 1nD: kr. 6: 70.
Torstgnää?ogelqvist, Allvarsmän och narrar. Häft.
kr. 8: 50.

B. W., Lidingövisan (Personhistorisk tidskrift för år
1917).

Karl Johans sista år.

av, och 80-åringen på tronen fick fira sitt 25-årsjubi-
leum som svensk konung under allmänna och upprik-
tiga uttryck av sitt folks tacksamhet. Dess tankar gingo
tillbaka till det utmattade rike, vars ledning den franske
krigaren en gång övertog. Det var ett annat Sverige, det
som nu, tack vare sin konungs kloka politik, intog en ak-
tad plats bland Europas makter och tack vare hans försik-
tiga statskonst fått njuta fredens välsignelse längre än nå-
gonsin förr i dess historia. Ett stadgat myntväsen, en för-
bättrad samfärdsel, ett ökat ekonomiskt välstånd och en
ny kulturell blomstring voro frukter av fredstidens lugna
utveckling, som vi senare skola närmare skärskåda.
Det har sagts, att »en otacksammare nation än svenskarne
varit mot Karl Johan torde knappt någonsin ha funnits
på Guds gröna jord». Men nu kände sig den gamle konungen

l :FTER 1840 års riksdag saktade oppositionens stormar
