KARL JOHANS SISTA ÅR. 225

På 1840 års riksdag hade en händelse inträffat, som av
många tyddes som ett järtecken. Just som kronprins Oskar
vid riksdagens öppnande läste upp faderns trontal till stän-
derna och hade hunnit till slutorden: »Enligt naturens ord-
ning snart kallad att övergå till ett bättre liv etc.», så loss-
nade plötsligt foten från en av de stora gipsfigurerna i taket
till rikssalen och föll med en stark skräll ned blott tio steg
från konungen, lyckligtvis utan att anställa någon annan
skada än att rispa en person i ansiktet. »Sensationen blev
allmän», säger Stenhammar. »Man tyckte sig märka, att
konungen ett ögonblick blev blek.» Men läsningen fortsatte
och stillade snart sorlet i salen. »De som häri ville se ett fö-
rebud uttydde det så, att gamle kungen redan med ena fo-
ten trätt utur riksstyrelsen och snart även skulle draga den
andra dädan.» Man erinrade sig också händelsen, då Karl
Johan drabbades av sin sista sjukdom, ty den började just
i foten med kallbrand.

x u
J

I Riddarholmskyrkans griftvalv fick den forne borgar-
sonen från Sydfrankrike sitt vilorum vid våra Karlars och
Gustavers sida. Underbart kunna människoöden länka sig!
»Ingen har fyllt en bana lik min» — de orden voro bland de
sista, som den döende fursten uttalade.!

t När den avlidnes lik utställdes på lit de parade, blev det en så-
dan trängsel av nyfikna utanför slottet, att ett fruntimmer klämdes
ihjäl — stockholmarne hade då ännu icke lärt sig att stå i kö. Vid
dessa stormiga uppträden kom ståthållaren på slottet, den gamle greve
Horn, ut och röt fram följande lugnande ord till folkmassan : »Ni bär
er åt så förbannat, att ni inte ä” värda, att man ställer till någe” ro-
ligt åt er!»

Den sarkofag, som omsluter stoftet efter Bernadotteska ättens
stamfader, är ett i sitt slag enastående konstverk. Den är en trogen
kopia av den berömda sarkofag, i vilken kejsar Augustus” fältherre
Agrippa vilar, och är huggen ur ett enda block av den berömda ljusröda
Alvdalsporfyren, denna oerhört hårda sten, som blivit kallad »de sven-
ska stenarternas konung». Stenblocket lär i rått tillstånd ha vägt 17
ton. För arbetets fullbordande krävdes hela åtta år, vilket dock till
stor del berodde därpå, att den gamla skickliga arbetarstammen vid
Älvdalens porfyrverk hunnit dö ut och det tog lång tid att utbilda en ny.

När den väldiga pjäsen äntligen var färdig, dröjde det ytterligare
fyra år, innan den kunde forslas till huvudstaden. Vintern 1855—56
blev särskilt gynnsam för detta företag, tack vare en sträng köld,
