KARL JOHANS SISTA ÅR. 227

honom. Det är ej möjligt att med bibehållet liv hava mera
utseende av att vara död. Nästan varje sekund framstötte
han ett slags skrik, som han kallade hosta, för att det skulle
något namn hava, men som lät helt annorlunda och i syn-
nerhet var hemskt, då det avbröt tystnaden i det kungliga
paradlikrummet eller gav genljud i kyrkan under den kung-
liga begravningsakten.» Denna hosta, vömsom ihålig, ömsom
skrällande», gjorde också på Nauckhoff ett ohyggligt intryck
soch tycktes snarare tillhöra ett övernaturligt väsende än
en människa.

Såsom riksmarskalk, hade Brahe nycklarne till Riddar-
holmskyrkan och konungagravarne till sin disposition. Han
begagnade sig nu ofta därav, lät öppna gustavianska grav-
koret, dit han ensam nedgick och tillbringade timtal vid
Karl Johans kista — så berättades det. Sannolikt var det
av denna anledning, som lockets fastlödning vid kistan för-
dröjdes ända till juli månad. Det påstås, att personer, som,
utan att känna dessa besök, händelsevis därunder passerade
nära intill gluggarne av detta gravkor, vilka ligga vid gatan,
stannade, betagna av häpnad genom de hemska ljud, som
uppstego därifrån: det var greve Brahe, som hostade.»

På hösten kom slutet. Magnus Brahe var då blott 54 år
gammal. Några dagar före sin död lät han »bära sig upp i
Karl Johans fordna sängkammare, där han tillbringade fle-
ra timmar utan annan sysselsättning än minnet av de händel-
ser, som han i detta rum under 26 år upplevats.

Litteratur: Sofie Aubert Lindbek, Fra Karl Johans hof. Ind-
beretninger til Frederik VI af officeren Joseph
Abrahamson (Personhistorisk tidskrift för år 1913).

Fredr. Svenonius, Älfdalens porfyrindustri (Ord och
bild för år 1901).
