232 EN VITTER STORHETSTID.

husrum var hela hans lön för ett krävande arbete. Men han
hjälpte sig i alla fall fram utan att behöva skuldsätta sig
och yttrade senare om dessa år: »Nu var min gladaste tid,
och jag såg framtiden i det ljusaste perspektiv. Sedan kom
lyckans tid, och glädjens var förbi.s!

För den utomstående tedde sig emellertid Johan Olof
Wallin under senare delen av sitt liv som en lyckans guld-
gosse. Hastigt steg han från den ena kyrkliga värdigheten
till den andra och slutade som Svea rikes ärkebiskop. Han
»flyttades från kust till kust och fann — inunder vallmars-
tröjan som kraschanen — densamma, alltid samma: männi-
skan!» Summan av hans erfarenhet av livet blev, att

särans prål

är gift i gyllne skål,

dryck, som törsten icke släcker,
resekost, som icke räcker

fram till resans mål.>

Det var dock endast med stor tvekan, som han mottog
kallelsen till den högsta kyrkliga posten. Han kände sig sjuk-

1 En kärlekshistoria bidrog också till att fördystra hans senare liv.
Han var förlovad med en ung mamsell Runewall, dotter till en änkefru,
som höll en flickpension i Stockholm. Alla, som ha sett Sofia Rune-
wall, ha prisat hennes skönhet, men hon tycks på samma gång ha haft
något mer än lagom av koketteri i kroppen. Alltnog: det kom någon
fnurra på tråden mellan henne och fästmannen, som hon högaktade
och värderade men icke kunde bli riktigt kär i. När Wallin insåg, att
skilsmässa var oundviklig, sjönk han i en djup melankoli, som hans
vänner på allt sätt sökte skingra. I denna stämning blev han bekant
med en mamsell Dimander, dotter till en avliden tobaksfabrikör.
Den 28-åriga ungmön såg inte illa ut, var särdeles kyrksam, »yttrade
mycken tillgivenhet för präster i allmänhet och berömde, även i Wal-
lins närvaro, hans predikningar, som hon sade sig aldrig försumma» —
så berättar Wallins vän Wallmark. Wallin, som nu icke begärde bättre
än att få någon att fästa sig vid, fann behag i den kloka och stadgade
kvinnan. Hon borde vara ett värdigt ämne till en prästfru, menade
han. Och så var hon därtill förmögen. En vacker dag bad han sin
vän Wallmark bli hans böneman hos änkefru Dimander. Och natur-
ligtvis kom han tillbaka med ett ja. Så ingick Wallin ett resonemangs-
parti, som varken gjorde honom lycklig eller olycklig. Men brytningen
med den första fästmön kastade en mörk slagskugga över hans kom-
mande liv, helst Sofia Runewall blev olycklig i det äktenskap, hon
några år därefter ingick med en barndomsbekant, och snart förtärdes
av sorg. Ännu mot slutet av sitt liv yttrade Wallin till en förtrogen,
i det han pekade på sitt bröst: »Här bor och tärer den långa oron över
henne, som jag förorättat.»
