234 EN VITTER STORHETSTID.

Till medtävlare hade han Göteborgsbiskopen af Wingård,
son till Gustav III:s gunstling. För honom skulle det ha varit
en verklig njutning att beklädas med posten som svenska
kyrkans högste prelat. Hans anhängare kastade sig över
Wallin med tillmälen om lycksökeri och förställning och med
lumpna anspelningar på Sixtus V, som låtsade sjukdom och
skröplighet för att bli vald till påve men så snart han blivit
vald, kastade bort kryckorna och sedan styrde påvestaten
med stor kraft.

- x
x

Som predikant har Johan Olof Wallin aldrig haft sin like
i Sveriges land. Det var, som om Luthers egen ande talade
ur hans predikningar, väckande, bjudande. MHans mäktiga
stämma kom — säger en åhörare — som en röst från en annan
värld.

Skalden Karl Vilhelm Böttiger berättar i sina ypperliga
sUngdomsminnen» om vilket mäktigt inflytande Wallin
utövade på honom i hans barnaår. Wallin umgicks dagligen
i Böttigers föräldrahem. Där fann dock gossen honom per-
sonligen »något sträng och frånstötande» och kände sig länge
sliksom mörkrädd för honom». Men som predikant grep Wallin
i hans hjärtesträngar. »En sådan tempelstämma som hans har
väl sällan varit hörd», säger han. »Där var både åska och maj-
fläkt, både lag och evangelium. Den kunde från ett ljungande
jordskalv med ens övergå till en sakta susning, mild, tröstande,
försonande.» När han, efter att ha dundrat lagens ord, >med
halv, knappt hörbar röst framviskade hugsvalelsens ord,
hördes dessa i varje hörn av den dödsstilla domkyrkan.»
Också strömmade väldiga skaror till templet för att lyssna
till »stormklockan i vältalighetenm». Det var annat, som här
bjöds de arbetande och betungade, än 1700-talets ofta ande-
fattiga, förtorkade nyttighetspredikningar.

Men när man läser Wallins predikningar, har man ofta
svårt att förstå det överväldigande intryck, dessa ord en
gång gjort. Man inser då, hur mycken sanning det i alla fall
ligger i det paradoxala yttrandet av en andlig vältalare från
vår tid: att intrycket av det talade ordet beror först på vem
som säger det, för det andra på hur det säges, och först i
tredje rummet på vad som säges. Det berättas också, att
