Men domsbasunens ljud förbyts i tröstesång.

kärleken».

JOHAN OLOF WALLIN.

och rena händer och hjärtan lyften
till den, som vet vad i mänskan är!
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten,
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in och går ingen ut.»

»Så kommer han och förlossar eder,
vars makt är såsom hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna...
de verktyg nötta,
en stund de domna...
En annan stund till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp!
Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår...
Ej mer, på travar av lik och bårar,

med fackla nedvänd och släckt, jag står.

Jag facklan vänder —

och i detsamma

den återtänder

vid livets flamma
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid ljusels tron.»

237

Ty »Gud är

Den dikten blev Wallins svanesång. Aldrig fick han följa
sitt hjärtas maning att draga sig från stora världen med dess
tomma ära tillbaka till en stilla verksamhet på landet i den
hembygd, som var honom så kär, och om vilken han sjöng en

gång:

»Gröna och stilla dalar!
Blå och skyhöga bergl
Aldrig går ur mitt sinne
edert vänliga minne,
eder livliga färg.

Kyrkor, som liljor vita,
kronan lyfta mot skyn.
Gårdar, som smultron röda,
titta ur åkrars gröda,
blänka från skogars bryn.»

Nedtyngd av en börda, som tycktes honom outhärdlig
och tidtals synes ha drivit honom till själssjukdomens gräns,
var han verkligen ett tag besluten att söka Leksands pastorat,
men Karl Joban skämtade bort denna idé.
