238 EN VITTER STORHETSTID.

Inför livets bitterhet fann Johan Olof Wallin ingen annan
tröst än glömskan och resignationen. I sin dikt »Bästa rådeto
säger han:

»Orättvisan tungt dig trycker,
bittra räckas kvalens drycker,
gåtlikt, mörkt du livet tycker.
Jag vill ge dig råd, min vän.
Mänskors orättvisa — glöm den,
och den bittra kalken — töm den,
och den mörka gåtan — göm den,
göm den till förklaringenl»

Lugnet och vilan kom för Johan Olof Wallin först med
döden. En skön och stilla junisöndag 1839, just som kyrk-
klockorna började kalla menigheten till gudstjänst, medan
solen sken mild och klar över Odinslunds lummiga kronor,
svävade tempelskaldens själ, fri från dignande trötthet, från
all tärande oro och skärande disharmoni, till högre rymder.
Geijer skrev strax efter hemkomsten från hans dödsbädd:
»Ett ljus är släckt i Svea rike men ett oroligt, kanske allt
för oroligt bröst även kommet till evig ro. Han är lycklig.»

Tolv år förut hade den hädangångne i egenskap av pastor
primarius i Stocktiolm talat gripande ord om döden och för-
gängelsen vid invigningen av Nya kyrkogården aftonen före
Trefaldighetssöndagen: »I talrike, hit utgångne, den stora
stadens innevånarel Vad gingen I ut till att se? Gin-
gen I ut till att se och sjunga, huru ”den blomstertid nu
kommer med lust och fägring stor'. Sägen I icke: ”Några
månader äro ännu — och skördetimmen kommer”? Si, jag sä-
ger eder: ”Lyften upp edra ögon och besen marken, ty hon
begynner vitna till skörd! Denna mark, som I här sen avröjd
och inhägnad, blir från denna dag en åker för skördar, som
aldrig felslå, som alla år och alla årstider skola giva sin rika
äring. Si, skördemannen håller skäran i sin hand — och allt
kött är hö, och all dess godhet är såsom ett blomster på mar-
ken. Intet skonar han... Unge och gamle, lyften upp edra
ögon och besen denna mark, som redan vitnar till skörd! I
ären skörden; skördemannen är döden. Mogne eller omogne —
av jord ären I komne, jord skolen I åter vardal» Och så
talade han om den nya stad, som skulle byggas upp här åt
dem, vilka för alltid vandrat ut från de levandes stad. Det
