STRIDEN MELLAN GAMLA OCH NYA SKOLAN. 239

skulle bli en stad, »vars murar skola stå trygga, på vars gator
intet rop skall väcka de sovande, och mellan vars grannar
ingen tvist skall uppstå... Och den stilla staden är ju redan
byggd! Dess våningar stå inredda och vänta på eder. Huru
snart kommen I, utflyttande nybyggare? I veten det ej —
eller viljen kanske ej veta det. Men ack, huru snart skolen I
ej komma! Om få dagar äro många av eder flyttfärdiga; efter
några veckors förlopp torde fleras eder bortgång redan vara
en gammal händelse, som sällan eller aldrig mer omtalas
ovan jord, och om ett eller annat år kanske grönskar torvan
över edra multna ben. Med vad känsla sen I då omkring
eder på denna mark? Veten I, på vilket rum I ären? I stån
ju på edra egna gravarl Och — haven I ej hört klockorna
gå? Haven I ej sett sorgetåget uppträda? Hörden I ej då
ringas till eder gemensamma begravning? Sågen I ej då be-
gynnas allas eder tillredda jordafärd! Är ock likpsalmen
redan sjungen: vad återstår, om icke att säga några ord vid
graven, den stora graven, innan de trenne mullskovlarna
falla på de andelösa stoften . .. Om vi kunde se alla de gravar,
som här, inom ganska få år, bliva både färdiga och fyllda,
så skulle vi ej med likgiltighet blicka omkring oss. Kanske
— du som känner dig i dag så stark och frisk och sälll — är
din egen grav en av de först uppkastade. . .»

I denna de dödas stad fick Johan Olof Wallin själv sin
sista boning. Hans gravsten bär som inskrift följande ord,
författade av honom själv:

»Jordens Oro Wiker

för den frid, som varar.
Graven allt förliker,
himlen allt förklarar.»

Striden mellan gamla och nya skolan.

och den dittills enväldigt rådande franska smaken inom
vitterheten, fortsattes i början av 1800-talet av några
unga män i Stockholm och Uppsala, vilka blivit kallade fos-
forister efter tidskriften Phosphoros, som förkunnade deras

DEN strid, som Thorild öppnat mot Svenska akademien
