STRIDEN MELLAN GAMLA OCH NYA SKOLAN. 241

förda ynglingar skaldens uppgift. De trodde fullt och fast
på att dikten och filosofin skulle frälsa en fallen och olycklig
mänsklighet. För dem var det tusenåriga riket nu kommet.
Det var en ungdomlig, naiv övertro på teoriernas makt att
hjälpa. För Atterbom var poesins värld »den enda verkliga
värld, som finnesd.

Men »liv är strids. Det visade sig också, då fosforisterna i
Stockholm år 1809 började utge en tidskrift, som var ämnad
att med skämtets vapen nedgöra »tunguserna», såsom man
kallade männen i Svenska akademin och representanterna
för den franska smaken inom litteraturen. Skämtbladets
namn blev »Polyfem». Liksom den enögde cyklopen i den
grekiska mytologin skulle den nämligen endast skåda rätt
fram. Redaktören var en ung magister Askelöf, som
med tiden vann anseende för att vara en av våra mest begå-
vade publicister. En drivande kraft i Polyfem blev också en
ung e. o. amanuens vid kungliga biblioteket, vid namn Lars
eller — såsom han älskade att romantisera sitt namn — Lo-
renzo! Hammarsköld. Han var lärjunge till Benjamin
Höjer, som han avgudade. Hela livet igenom förblev han
en oförbrännelig entusiast för poesi och vetenskap och en i
hög grad orädd kämpe för de nya idéerna, men i sin stridsiver
gav han sig ofta själv blottor.

Ett mera tungt vägande organ fick dock den nya skolan
inom litteraturen i tidskriften »Phosphoros», ljusbringa-
ren. Dess egentlige redaktör var Atterbom, som dock hade
en ovärderlig hjälp i den blivande professorn Palmblad,
vilken också skulle vinna ett namn såsom en av våra främsta
romanförfattare. Palmblad var en viljekraftig, praktiskt
anlagd natur, som >»blåste friskt mod i det fromma, sörjande
sångarhjärtat hos Atterbom och gjorde lammet till lejomn».
Atterbom öppnade Phosphoros med en prolog, som förkunnar,
att nu bryter en ny tid in för Sverige, för germanerna, för
mänskligheten. »Ur tidens grå vågor hade», säger Atterbom
senare, »åter uppblänkt den Österlandets stjärna, som ledde
de vise konungar.» I ungdomsfager glans skildras morgon-
stjärnans uppgång, då skogarna dallra av färg och ljus.

1 Lars är nämligen en förkortning av det latinska Laurentius,
som Ppå italienska och spanska motsvaras av Lorenzo.
